Ehrnberg: Året vi inte vill minnas, men som vi aldrig glömmer

Johnny Thunders påstod en gång att man inte kan lägga sina armar runt ett minne. Året går mot sin återkommande sorti och 2012 står framför oss, men tyvärr måste vi konstatera att 2011 kommer hålla oss i ett hårt grepp långt in i framtiden.

Vare sig det handlar om kravallstämning utanför fotbollsarenor eller en flygplanskrasch vi aldrig glömmer. Vare sig det handlar om Zlatans kakafoni till bok eller polisnotor som kanske aldrig försvinner - allt kommer att förfölja oss.

När magasinet Time utsåg "årets person" föll lotten på "The Protester". Demonstranterna och deras röster dominerade totalt. Utomlands bidrog de till viktiga förändringar, allt från störtade regimer till upplysande protester. Tunisien, Egypten, Syrien, Bahrain, Wall Street, Oakland och London fick alla ta del av demokratin när den är som starkast.

Även Sverige fick se sin beskärda del av fenomenet. Här på hemmaplan slöt människor, som i vanliga fall hyser mer eller mindre hat för varandra, nya vänskapsband. På motstående ståplatsläktare sjöng de gemensamma slagord. Positivläktarkultur skapades och blev en enastående manifestation.

Två omgångar vandrade förbi med tio minuters tystnad. En gastkramande tystnad som vittnade om det självklara. Att svensk fotboll står och faller med sina fans. Det hela kulminerade med en tystnad på Råsundastadion som ekade högre än vad alla "SvFF-Fotbollsmördare"-ramsor lät tillsammans.

Den allsvenska säsongen blev, som bekant, en transportsträcka utan dess like. Lunken förpassades till notiserna och har nu förvandlats till en parentes i historieböckerna. Mycket väntat vann Helsingborg. AIK överraskade. Halmstad floppade. Elfsborg satsade. Djurgården rensade och Bajen var nära att fullborda sitt förfall.

Men kvar stod ändå dessa "huliganer" och sjöng sina ramsor, som om minnena från en bättre tid ännu ingav hopp. Som om förnimmelser från fornstora dagar ännu höll dem i sin betryggande famn.

"Try to knock some sense, down in my bones", sjöng Thunders ända till sin kollaps i New Orleans.

Lögner och snedvridning

Under året som gått har jag kallats allt från "huligankramare" till "motståndare av lag och ordning". Detta av människor som ytterst sällan, om någonsin, går på fotboll.

Men ni som stod upp på matcherna blev massakrerade på många andra plan, och i helt andra sammanhang. Bland annat av Aftonbladet.

När "the shit hit the fan" granskade tidningen sina egna artiklar gällande den påstådda snedvridningen av huliganvåldet. Enligt Aftonbladet själva kom de ur granskningen helskinnade, såklart. Men om det var något vi lärde oss under 2011 var det att titta på statistik med nyktra ögon (läs Familjeliv).

Vid granskningstillfället hade 1218 artiklar skrivits om allsvenskan, bland dessa omnämndes våld - antingen direkt eller indirekt - 106 gånger. Således handlade drygt 8,6 procent av artiklarna om huliganism eller problem med supportrar. Men då måste man fråga sig; är "allsvenska" artiklar en vettig avgränsning?

Vad har exempelvis Silly Season-rykten med läktarvåld att göra, kan man fråga sig? Spelarintervjuer, listor och andra icke-relevanta artiklar ska inte återfinnas i urvalet. Åtminstone om man vill vara statistiskt korrekt. Men Sveriges största kvällstidning vill kanske inte hamna i dålig dager i sin egen publikation, vad vet jag? Om man utgår från matchrapportering, krönikor och bildspel uppdagas förmodligen en helt annan bild. En verklighet som mer speglar Positivläktarkulturs kritik av snedvridningen.

"Lögn, förbannad lögn och statistik.", eller vad hette det?

Johnny Thunders hittades död 1991, med en likstelhet som beskrevs som onaturlig. Hade han blivit mördad? Ingen kan med säkerhet säga vad som hände än i dag. När tystnaden försvann från Råsundastadion bevisade publiken, i unison kraft, att de fan inte tänker lägga sig ner och dö. Inte nu och inte sen.

Det, det är det bästa minnet vi bär med oss in i 2012.

"Årets"

Årets tragedi: Lokomotiv Yaroslavl.

Årets mål: Sebastian Bojassén.

Årets minst insiktsfulla person: Lennart Ekdal i debatt med Tommy Theorin, Carin Götblad och den nu bortgångne Per Unckel under Almedalsveckan.

Årets practical joke: Djurgårdströjorna som nu är inmurade i Swedbank Arenas innandömen.

Årets flopp: Philadelphia Eagles.

Årets match: Roger Federer mot Novak Djokovic under Franska Öppna.

Årets vanligast förekommande idrottsrelaterade intervjuoffer: Patrick Mörk.

Årets säljare: Patrick Mörk.

Årets AIK:are: Patrick Mörk.

Årets jubel: När Björn Runström presenterades under Bajenkvällen.

Årets jubel 2: När Bajen gjorde mål med matchens sista spark för att undvika kvalspel - i superettan - med Runström på plan från start.

Årets vändning: När Erik Hamrén tog över landslaget

Årets kovändning: Nya Wermlands-Tidningen skrev för - likt alla andra tidningar - att Martin Sevc betett sig illa, ,em vandrade sedan runt med tjeckens pudel i nästan en månad.

Årets kvinna: Therese Alshammar.

Årets man: Anton Hysén.

Årets modigaste: Anton Hysén.

Årets landslagsmål: Kim Källströms frispark.

Årets genombrott: Rory McIlroy.

Årets hjälte: Anthony Rodles. Kolla upp honom.