Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Huokko: "Knäprotes vid 40 eller lägga av var mitt val"

- 20/11/2009, 15:22 -

Leksandsstjärnan berättar om sorgen över att lämna ishockeyn, att ignorera läkarnas råd och tankarna som slog honom när vänterknät vreds sönder.

En stor Leksandsikon har tackat för sig.

Krocken med lagkamraten Jesper Ollas i mittzon den 3 november var det allra sista Jan Huokko fick vara med om i en ishockeyrink.

Vridningen av vänsterknäet var allvarlig.

Tankarna for genom hockeyskallen.

"35-år och slitna knän".

Han tog sig av isen.

Tankspridd och rädd.

– Är det över nu, var det första jag tänkte, avslöjar Huokko när Nyheter24 når honom.

Det är en av de allra första dagarna i hans nya liv utan ishockeyn och har vid tillfället för intervjun just lämnat arenan där han bytt några ord med fans och Ejendals vänskapliga vaktmästare.

– De är mina bästa vänner, säger Janne innan han fortsätter:

– Men jag har inte riktigt förstått det ännu. Det känns fortfarande som att jag går och väntar på att svullnaden i knäet ska gå ner. Jag har inte heller fått någon riktig känsla för det här. Att det inte blir någon mer ishockey. Att jag inte ska få dra på mig Leksandströjan igen.

Huokko har lidit av led- och korsbandsskador under i stort sett hela karriären och den titthålsoperation som avverkades i onsdags visade att knäet inte längre håller för att spela på den allra högsta nivån. Trots detta ser han sig inte som hockeyinvalid. Ett ord han inte vill yppa.

Han berättar i stället om tiden innan beslutet togs:

– Redan efter att magnetröntgen gjordes fasade jag över det värsta. Och redan då för någon vecka sedan berättade jag för familjen att jag kanske skulle vara hemma lite mer i fortsättningen...

Knäprotes redan vid 40

Hur minns du tillbaka på onsdagen då du du fick beskedet med några dagars perspektiv?

– Ja, att ibland måste jag lyssna på doktorn. Allt för många gånger har jag valt att inte göra det. Samtidigt var jag positiv ganska länge. En idrottsman tänker alltid att "hoppet är det sista som överger en" och det är faktiskt sant. Inte bara en sliten klyscha. Nu får jag så ett nytt frö och hitta på något annat. Först väntar sjukskrivning sen vet jag inte. Det blir så klart rehabilitering också. Just nu är knäet jäkligt svullet.

Om du hade fortsatt att spela - efter rehab - och avslutat den här säsongen, vad hade det kunnat få för konsekvenser?

– Läkarna meddelade att mitt knä är slut. Men skulle jag ändå gå för fullt - ja då skulle det bli knäprotes redan vid 40. Detta eller lägga av var mitt val. Det finns inget jag kan göra.

Du har två döttrar och en son, vad säger dina barn om det här?

– Ja, de tycker det är (tystnad, han kippar efter andan)....att det är...tråkigt att pappa inte kan göra det han tycker är roligt. Samtidigt kanske pappa kan följa med ungarna på nåt sportlov här fram över i stället. Det är ju positivt. Samtidigt blir det ju en stor förändring för familjen. Jag och min familj har ju levt med hockeyn i 20 år och sedan barnen var små. De tycker nog det är rätt skönt att pappa är hemma lite mer.

Vad säger din sambo om det här då?

– Ha ha, ja det första jag sa till henne när jag kom hem i onsdags efter läkarbesöket var att 'nu kommer jag vara hemma varje dag så vi får se hur länge du står ut med mig'.

Klart jag varit ledsen

Hur ledsen har du varit? I onsdags mötte du pressen - samma dag som du fick läkarbeskedet?

– Det var ingen höjdare då. Men samtidigt en lättnad att få det överstökat. Livet går vidare. Jag var helt slut på onsdagkväll. Kunde inte riktigt fatta. Ta det till mig. Klart man var ledsen. Jag får aldrig uppleva de här speciella matcherna igen. Aldrig höra Leksandspublikens jubel om jag gör mål. Men idrottslivet är lånad tid. Det är en sanning. Jag försöker tänka positivt.

När du går ut på "byn" i Leksand kommer du inte längre vara ishockeyspelaren Janne Huokko utan privatpersonen, fördel eller nackdel?

– Alltså, jag har alltid sett det här som ett jobb. Jag åker till hallen sen hem. Därefter är jag den vanliga Janne. Sen det som är privat är privat. Så mycket kan jag säga. Men sen kommer jag ju kunna tala med Leksandsborna om föreningen lite mer subjektivt än tidigare. Jag kan tycka till lite mer. Visst kommer jag njuta av att inte vara hockeykillen.

Satsar du på en tränarkarriär nu?

– Det vet jag inte. Kanske för ungdoms- eller pojklag. Det vore perfekt eftersom jag så ofta jag kan rör mig nere i hallen. Men det är inget lätt jobb att vara tränare.

Första målet - bästa minnet

Får du någon roll inom Leksand som förening tror du?

– Nej, det är inget jag förväntar mig. Och jag har inte hört något heller.

Bästa Leksandsminnet?

– Första målet seniorlagsmålet med Leksand. Borta mot HV71. (1993-1994). Flemming (Wayne) använde mig som forward lite den säsongen och jag kom i slottet och stänkte in den. Känslan går inte ens att beskriva.

Sämsta Leksandsminnet?

– Det är enkelt. I onsdags. När allt tog slut.

Du lämnade Leksand men kom tillbaka förra sommaren efter att de där uppmärksammade videoklippen hade spridits på nätet. Varför?

– Det där lägger vi åt sidan även nu. Det får vara. Jag vill inte döma ut någon person i det här läget. Men jag ville så klart spela för klubben jag älskar och spela upp laget i eliten. Det känns jobbigt att kliva av mitt i säsong.

Vill du hälsa något speciellt till Leksandsfansen?

– Jag vill tacka alla fans och alla runt Leksand för allt stöd. Alla som hejat på mig och Leksand. Vi ska tillbaka, så mycket kan jag säga, he he. Tack för mig, säger Huokko.

Skrivet av:

Nästa artikel
Huokko lägger av