Plötsligt, mitt på dagen, i ett garage

Mindre än två år sedan, i ett risigt garage, till synes tusen famnar under polerad yta, i centrala Sthlm. Jag, några nära kära, några potentiella men fortfarande bekanta och en handfull tills nu okända.

Klockan visade på en minut i tolv. Snart skulle lunchrusningen ovanför oss sätta igång, uppjagade människor med för lite tid, ”hälsosamt lunchstressande?”, armbågar, spärrade kort och ”jag beställde fan utan lööök!”. En lugn vårstad, nu i regelrätt lunchkrig.

Vår lunch stod packad och uppradad längs en vägg, fjorton små bruna papperspåsar.

Vi såg på varandra. Undrande över vad fan vi höll på med, hade vi alla blivit galna över en natt? Den delade osäkerhetens tystnad, ibland störd av fötter, klädda i dansskor, som nervöst skrapade upp damm från ett smutsigt betonggolv. En snart skenande flock?

Klockan slog tolv, och Petter meddelade kort; ”nu kör vi”. Jag svalde, tog ett djupt andetag och hoppades att det skulle gå snabbt, smärtfritt och att ingen skulle filma. Övrigt närvarande genomgick med säkerhet liknande ”sekunderna-före-döden-ritual”. Musiken sparkade igång.

En timme senare. Total tystnad, musiken ekade inte bort som på film. Den tvärdog och dammet lade sig åter tillrätta, stört av taktfasta fötter. Helt genomsvettiga. Men någonting hade ändrats, spänningen, ett elektriskt darrande, en flämtande andhämtning, leende och lysande ögon.

Platsen var den samma som innan, ingen förändring där. Men vi! Blickar som talade, som berättade, utforskade och försökte förstå. Vi hade förlöst en berättelse tillsammans, en framtid och ett efterlängtat barn. Det var svetten från den förlossningen som tryckte våta t-shirtar mot flämtande kroppar, som blänkte i leende ansikten.

Vi hade tillsammans förlöst ett första Lunch Beat. Musiken dog kanske tvärt i garaget, men ekot sökte sig upp, ut och bortom allt vi någonsin vågat drömma om. Det fann sin plats i livet utanför.

Deltagande, medskapande, fri kultur och gemensamt ägande. Modeord, men bortom konsultens monotona retorikupplägg, finns en global kraft som blickar framåt, längre än kvartalsrapporter och stigande bostadspriser. En rörelse som drar fram, slår rot och blommar ut. Ett förverkligande som grundas i lyckan av gemensamt skapandet, enskilda individer smälter ihop och tillsammans förverkligar de drömmar utifrån en förhoppning om en ny och större mening.

Just nu går människor överallt igenom samma förlösande förlossning. Frågan är om du också gör det?