Så länge du håller min hand

I torsdags fyllde en av mina bästa vänner 33. Vi drog en riktigt blöt och underbar repa på stan. Ungefär mitt i, när vi fortfarande använde konsonanter, alltså innan vi drog i oss en flaska Fireball i backen mellan Sviten och Kåken, innan vargflocken skingrades i röken på balkongen, innan det, stannade vi upp.

Vi skålade för Jonas, för livet, för kvällen, för skålen i sig, för hen, för allt och för inget. Vi skålade för att aldrig nöja oss, aldrig sluta ringa, aldrig sluta ses, aldrig ge upp varandra. Blir vi de första som undviker det? Knappast, men jag hoppas innerligt att vi inte hamnar där, i ensamheten. Den fruktansvärda självvalda.

Den ensamheten är det enda som skrämmer mig, den som verkar drabba alla som stannar upp i livet, som nöjer sig, oroar sig, som inte svarar när man ringer. Den sjukdomen som långsamt förtär, försvagar, förtvinar och leder oss mot ensamhetens mörka vrå.

Samma folksjukdom som får italienska dokumentärfilmare att åka till Rågsved och fånga ett tomt stirrande pensionärshuvud i vart tredje fönster. Sjukdomen som får oss att bokstavligt ruttna bort i för små toaletter och tvinga polska hantverkare att bila bort oss i decimetertjocka lager av cement.

Det där skrämmer mig, som inget annat, mina vänner är min familj och jag ger aldrig upp på någon jag älskar, för er skulle jag sätta världen i brand. Vägen fram tills min död ska kantas, hopas och förgyllas tillsammans med älskade vänner. Punkt.

Min begravningsfest får gärna vara med gratis bar och regeln att alla måste festa som om vore jag mitt ibland dem, jag skulle se det som en ära om någon kräktes på min gravsten, eller för all del hade sex på den (förlåt mamma, jag vet att du misstycker). Garanterat bättre än en gapande tom kyrka, ett årligt kravbrev till okänd släkting, numer förbannad för renhållningen och högtidsblommning av överflödig sista viloplats.

Och slutligen då, döden, döden, döden. Måtte du komma i goda vänners lag, mina händer, kramade av händer som åldrats med mina, som älskat, uppskattat, gråtit och skrattat. Alltid dessa, de närvarande varma. Mina och dina, fårade och stöpta i varandras.

När han kommer för mig, måtte min vän, med numer luggsliten hatt, känna mitt sista andetag mot sin skrynkliga panna. Med åldrad klokhet se ett delat liv sakta lämna de förr klart brinnande ögonen och alltid närvarande, trygga händer. Att den dag då Bollen slutar rulla, en sista leende och vänlig hälsning, guidar mig in dödsrikets, tills nu, okända salar:

"Now cracks a noble heart. Good-night; sweet prince: And flights of angels sing thee to thy rest."

Vänner, Bollen älskar er.