Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Det här händer inte..."

- 27/04/2012, 16:44 -

DJn Johannes Drakenberg berättar om hur det var att spela på veckans Lunch Beat.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

För ett tag sedan blev jag kontaktad av Neil Seward, en guldkille jag länge respekterat för hans engagemang i scenen jag lever för. Han frågade om jag ville spela på något som hette Lunch Beat, Jag hade endast sett namnet på Facebook men det här var något slags event där folk dansar på lunch rasten… Vem kommer på den tanken, att dansa på lunchrasten? Helt galet tänkte jag, Men då jag respekterar Neil beslöt jag mig för att tacka ja.

Jag anländer till Kulturhuset där jag bemöts enormt professionellt av alla involverade, allt är på plats, alla har koll och allt jag ber om fixas direkt. WOW, tänk om det vore så här varje gång!

11:40 slås dörrarna upp och det bokstavligen strömmar in folk! Vilka är dessa människor? Det fanns kostymklädda herrar, ungdomar, rullstolsbundna, allt man kan tänka sig. Jag börjar få kalla kårar, det här är inte folket jag är van att spela för och helt nyktra är de... Jag börjar bli orolig att de inte skulle uppskatta musiken jag spelar!

Klockan slår tolv, jag får order om att börja. Hjärtat pumpar, det här är första gången jag är nervös på ett bra tag!

Inom 10 sekunder dansade hela lokalen, Till ett enkelt intro endast innehållande ett fåtal virveltrummor, är det möjligt tänkte jag? När bastrumman 2 minuter senare slår in har stället fyllts upp helt och det står 600+ personer och dansar som om det vore nyårsafton på Ibiza? Är det sant tänker jag? Det här HÄNDER inte på en vanlig klubb. 10 minuter senare har vi etablerat kontakten mellan varandra, de överöser mig med energi och jag ger allt jag kan för att ge tillbaka lika mycket!

Jag känner en droppe svett falla av pannan och ner på mixern, jag kollar ut mot folket. Där står tidigare nämnd kostymherre som är svettigare än jag och dansar intensivare än de flesta ens klarar av på en vanlig klubb! Det var då jag kopplade bort min hjärna och lät magen ta över spelandet, den där känslan folk kallar för trans. Och den känslan är 1000 gånger bättre än alla känslor jag ens har hört talas om.

Att detta kunde ske på en lunch rast mellan 12-13 på en tisdag, Innan löning, utan alkohol samt på Kulturhuset hade jag inte ens kunnat drömma om, därför är jag är övertygad om att Lunch Beat #16 har enorm potential att bli årets spelning för mig, det ska mycket till för att klå detta!

Det finns miljoner fler saker att säga, men vill jag passa på att ge Lunch Beat en ENORM eloge för deras idé, arbete, professionalism, karaktärer, simultanförmåga, glädje, kärlek och allt annat de står för! Nästa gång kommer jag stå längst fram och försöka hålla jämna steg med publiken! Jag anser att ett Lunch Beat är något man måste göra innan man dör!