+M går ut i Tokyo

Efter att som liten flicka spenderat mina första 8 uppväxtår i Tokyo men av förklarliga skäl aldrig fått smaka på by-night-versionen är det nu med hungriga ögon jag tittar ut över neonstädernas neonstad, redo att ytterligare förundras av landet som gett oss porrmanga, kobe-biff och kattcaféer. Då den coolare delen av lokalbefolkningen dömt ut karaokens status som värdig underhållning, centreras kvällen kring något tyngre beats och mycket renare toner. Det är min första utekväll i Tokyo.

Drink nummer 1 (till ca 8) intas på Meduza, en bar vars huvudattraktion är ett megapanoramaakvarie där dödsföraktande maneter flaxar runt och åmar sig, alltjämnt intrasslade i neonröda gifttrådar, redo att kasta sig ut och våldta den bartender som får för sig att klavertrampa i stil med att leverera en Old Fashioned med för litet isblock. Vidare ut i natten ställs siktet på New York Skybar, baren där Scarlett Johansen och Bill Murray sobert eyefuckade varandra i kultrullen Lost in Translation. När man väl landat 58 våningar ovanför stan och skakat av de lock för öronen som otroligt nog genererats i hissen, kan man inte låta bli att undra hur hon ens hade ögon för gubbstrutten i konkurrens av en så magisk utsikt. Efter några omgångar av 2012:s hittills dyraste drinkar ackompanjerade av sval och sexig jazz är man dock redan i den sinnesstämningen att man börjar sörja hur alla japaner man sett är under 1.60. Det har ofelbart blivit dags att byta bardisk mot dansgolv.

Fångade i en tidig monsun simmar vi snart uppför gatan i ett område som aldrig någonsin vunnit priset för ”mest trolig att husera en cool klubb”. För att ytterligare problematisera situationen hamnar min vapendragerska i fight med ett 7Eleven-biträde över någon form av påstådd stöld. Som tur visar det sig att är japanskor är totalt underlägsna oss i styrka, varpå vi snabbt avancerar till korrekt adress. Adressen i fråga visar sig dock vara urtypen av en BVG (bättre våldtäktsgränd), svart, lång, hal och trång, upplyst endast av en svag purpurfärgad neonorm formad till ”Amour”. Jag känner ändå att det är läge. Och visst! Där har vi Le Baron, bevakad av en stenhård och hattbeklädd ninjakung som får Gubbrummetvakten att framstå som en gläfsande hundvalp. Kvadratkilometer av röd sammet och förrymda tech-housetoner från källarplanet vittnar om att vi anlänt vid nästa X på kvällens skattkarta.

Väl därinne finner vi trots övervägande bra fest 2 makabra saker. Det första är den EXTREMT låga alkoholdensiteten i de existerande drinkarna. Japanernas alkoholtålighet är ju beryktat fruktansvärd men detta vittnar om en nivå sådan att de lär behöva hålla i hatten vid avsmakning av rödvinssåsen. Intressant nog innebar detta att man kunde få bottle service utan att beställa ens i närheten av 75cl. (Vi lät dock inte detta hejda oss.) Den andra grejen rör låtbytena. Varje gång DJ:n byter låt möts detta av förtjusta jubelrop från det exalterade snedögda dansgolvet. Alla vill vi ju känna oss uppskattade men DJ:n i fråga hade förmodligen ”I live to please” tatuerat från bröstvårta till bröstvårta och börjar snart snitta mix var 30e sekund. Vi shottar dubbla sake innan vi drar vidare till Feria i Roppongi. Stället bjuder oförnekligen på både snygghet och röj men sedan vi både träffat ex-klasskamrater från Handels och hört alla Rihannas låtar 2 gånger blir det plötsligt extremt påtagligt hur vi befinner oss på Tokyos alldeles egna upplaga av Rose. Time to call it a night, med andra ord.