Ett Oheligt Lyckopiller
KRÖNIKA. Zeke med vänner har uppfunnit det ultimata lyckoelixiret.
In och lajka En Ohelig Allians på Facebook för att inte missa sommarens fetaste, stökigaste, peppigaste häng!
Jag får acceptera faktum. Jag är en enkel människa, inte alls så komplex och mångfacetterad som jag trodde att jag var. Eller hoppades.
Jag har inte en massa nyanser och lager och grader i helvetet. Jag har genom åren testat psykoanalys, KBT, knark, sprit, sex, kramar och arbete som botmedel mot livets alla lackskador.
Det gör ingenting för mig.
Och förra veckan snubblade jag in i den där bekanta smärtan igen. Jag och min älskade, älskade flickvän gjorde slut. Och gammal som jag är så anar jag att det kommer att ta tid och latino som jag är så vet jag att det aldrig riktigt kommer att gå över.
Men, som tur är har jag och några vänner uppfunnit den ultimata ångestdämparen, den slutgiltiga lösningen på sorg och smärta. Efter flera år i labbet har vi blandat ihop det lyckoelixir som den här sommaren kommer att döda marknaden för lyckopiller i Stockholm.
En Ohelig Allians. På Kåken. Hela sommaren.
Och i fredags, mitt i stormen av allt som gör livet lite extra svårt, så hade vi premiär. Nina Johansson och Eleonore Säll spelade peppmusik, Markus Fowler smörjde hjulen och jag själv smällde av en hel sommars lager av konfettikanoner. Jag hittar fortfarande konfetti innanför kläderna.
Peppen var så total, så ohämmat glad och så genomträngande intensiv att man liksom inte hann annat än att hoppa, skrika, sjunga, skråla och serietända tomtebloss.
Man kunde inte annat än vara närvarande i just nu, just då.
Visst, dagen efter är den där molande saknaden tillbaka men den blandades liksom med ekon från en fredagsnatt ingen kan förneka, en veritabel braksuccé som får leda i ytterligare bevis att Stockholm är så otroligt mycket roligare än man tror.
Så när jag tackar er hundratals som kom och hjälpte oss ta Kåkens terrass ännu ett steg närmare kollaps, ja då tackar jag egentligen inte för att ni kom. Jag tackar för att ni kanske, bara kanske, räddade mitt liv. Och kanske min själ. Men alldeles, alldeles säkert är att ni påminde om hur jävla skönt det är att le.
Så glöm inte att komma och hänga med oss på Kåken i sommar, så att vi alla kan le ikapp till det som rimligtvis måste anses bli tidernas festligaste sommar.
XOXO / Zeke
