Jag älskar Stureplan

Där jag växte upp existerade inte Stureplan. Stan var föross Södermalm och inget annat. Kanske Plattan och Kungsan med omnejd men intemycket mer. När jag började lyckades odla en moppemustasch grov nog att bliinsläppt på krogen så var det Kristallen, Kvarnen och Snaps som var de tuffaställena man stod i kö till.

Det var inte förrän långt senare man upptäckte Stureplanoch då via East. Vad annars? Man är ju trots allt babbe innerst ute. Långsamthittade man tvärs över Birger Jarlsgatan till O-baren och för lite över tio årsedan inleddes en livslång kärlekshistoria till Riche. Och kvart i fem på SpyBar. Fast det var ett annat Spy Bar då. Ett ganska mycket sämre Spy Bar, iärlighetens namn. Och i takt med att åren gick expanderade Stureplan, ivrigt påeldat av Stureplansgruppen och Stureplan.se. Jag hörinte hemma på Sturecompagniet men kan inte förneka att det alltid, alltid, alltidär drag där. Och The Wall på onsdagarna förra sommaren var så gott som hemmaoch visst fan snubblar jag in på Hell’s Kitchen då och då. Laroy har jag ingenannan relation till att jag har varit där en gång och det fortfarande är denenda gång jag har blivit utslängd från krogen. För att jag hailade, enligtrykten. Låter orimligt.

Och där har vi egentligen de dominerande ställena. SpyBar, East, Riche, Sturecompagniet, Sturehof, Hell’s Kitchen, Kåken, Spymlan, Laroy och The Lab(även om ingen vill erkänna det) är vad som i folkmun kallas för Stureplan. Ochdet är väl rent geografiskt korrekt. Men ändå helt fel.

Riche, Sturehof, Spymlan, Kåken och East är ju inte Stureplansställen inågon annan bemärkelse än rent geografiskt. Knappt att Spy Bar är det, med sin halvnya hipsterprofil. Stureplan som fenomen bärs upp av Sturecompagniet, Laroy,White Room, Ambassadeur, Rose och några till.

Hårklyverier, kanske någon säger? Snäv referensram kanskenågon annan säger? Ja, delvis men ändå inte. Det är en viktig skillnad mellandet ena och det andra och det är en enorm skillnad mellan att stänga V och attstänga Gubbrummet.

Oavsett vad så älskar jag Stureplan. Mer som plats än somfenomen kanske. Fenomenet var milt underhållande för några år sedan då detfortfarande fick Betnér och andra att rasa. Idag är det både helt dateratoch helt cementerat. Men platsen är magisk. Om jag fick välja så skulle jag boi Arnoldhuset. Med utsikt över det härliga och konstanta kaos som är Stureplan.Man kan tycka vad man vill men kan inte förneka platsens oavbrutna energi ochdynamik. Platsen står aldrig still och som den rastlösa upplevelsejunkien jagär så hittar jag bara det jag söker på den plats som måste antas vara Sverigesviktigaste kvadratmetrar.

Jag lämnar er med en favorit i repris, musikvideon till låten”Håll upp händerna (för Stureplan)” signerad Filip ”Fredde på Grand”Hellsten, träff nummer ett när man bildgooglar ordet ”stekare”.

Hålltill godo. Och håll upp händerna. För Stureplan.