Elvis och min kärlekssaga började förra sommaren när han chefadeöver Spymlans bar. Jag var där varje dag och mitt första minne av Elvis var att han drog ett skämt som var så grovt, så opassande, så långt bortom alla rimligagränser att jag gillade honom med omedelbar verkan.

Bara ett geni eller idiot drar ett skämt av den kalibern.Och Elvis är ingen idiot.

Vi fortsatte på det inslagna spåret, med våra hemligaskämt som bindande klister. En skev bild man hittade i ett obskyrt hörn avnätet, en anekdot man längtat efter att få berätta för en likasinnad, ett skämtman aldrig skulle dra på familjemiddagen. Man hinner liksom inte så mycket mernär man umgås från varsin sida av en bardisk.

Det har gått över ett år nu. Som alla relationer mognadeäven vår. Och när han flyttade upp till Spy Bars vita bar blev jag snabbtstammis. Jag önskar att jag kunde berätta om alla dumma grejer jag har gjortvid hans bar. Men det vore inte så smart. Jag är ju mån(-ish) om mitt goda(-ish) rykte(-ish).

Det enda förbehåll jag har gällande Elvis är han envisasmed att påminna mig om mina dummaste förehavanden, som nästan alltid skerframför honom, sent i Vita baren. Dagen efter, när minnesluckorna är det endasom står mellan dig och total megaångest så är han där. Och berättar, i detaljoch med entusiastisk inlevelse, om de allra dummaste saker man gjorde natteninnan.

Tack Elvis. Verkligen. Jättemycket tack.

Trots detta så kan jag inte annat än applådera hans talangför att ta gästerna, hans sätt att sköta en av stadens mer tongivande bardiskaroch hans förmåga att utstråla lika delar coolness och charm.

Nu vet du. Veckans Skönaste Bartender. Bakom bardisken iVita Baren ikväll. Vi ses där.

Zeke Tastas
zeke.tastas@tete-a-tete.se