Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Triss i utgång

Foto: Linn Stålberg
1 av 3

Foto: Linn Stålberg

Foto: Y+M
2 av 3

Foto: Y+M

Foto: Y+M
3 av 3

Foto: Y+M

Tête à Tête | 02/10/2012 12:59

Daniel Glasman drar liknelser mellan hans tvångsmässiga klubbande och att köpa trisslotter.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

"I have Social Disease. I have to go out every night. If I stay home one night I start spreading rumors to my dogs.” – Andy Warhol

Jag älskar trisslotter. Det är något med det fullkomligt asociala i att skrapa sin lott hemma i sin ensamhet forever alone-style, och hoppas på att få månadsvinsten, massa pengar varje månad i oräkneliga år. Som en kupongobligation som bara fortsätter att dela ut avkastning efter avkastning tills man knappt behöver avkastningen längre. Jag tror att det ligger i känslan att OM man väl skulle vinna det här, då är man klar liksom, och insatsen är så himla himla liten. Det var lite rabalder kring triss i veckan när lottpriset höjdes och vinsterna inte följde med i samma takt, det vill säga att chanserna till vinst försämrades ganska drastiskt (från 8 365 till 7 207 vinstchanser per satsad krona om ni måste veta). Som om man skulle sluta köpa triss för det, vem kollar på det finstilta på baksidan av lotten liksom.

För mig är det lite som att gå ut och festa. Älskar verkligen att gå ut i Stockholm, och det blir liksom lite av en vana. Tröskeln för att skippa Beck eller Wallander på fyran, ta en snabb dusch och hoppa i fin-t-shirten och ge sig in mot stan och leta sällskap (inte på det snuskiga sättet) blir så oerhört låg när man byggt den vanan under en period. En period om säg tre månader när man varit på Kåken i princip varje kulkväll, och härtill varit nödd och tvungen. Även efter att en sån grej tagit slut blir det lätt att man fortsätter med triss i utgångar varje vecka, och bortsett från den sökta ordvitsen tar likheterna inte riktigt slut där. Det är självklart fruktansvärt roligt att gå ut helt enkelt, men jag tror att jag, och många med mig går ut så ofta för att det är lite som att köpa en lott. Det är en lott med en litenliten vinstchans på kärlek, både den falska för-stunden-sorten och riktig fin äkta kärlek. Mina senaste två förhållanden började båda under mer eller mindre oklara omständigheter och oklara tidpunkter på dygnet, så kom inte och säg att man inte kan hitta kärlek i nattlivet. Mitt främsta kriterium på potentiella flickvänner är att dom ska vara härliga (ja, härliga, fucking vad), och det om något märker man när man festar tillsammans så varför inte använda det som första sållningsmekanism? Visst, chansen kanske är rätt jävla liten och man skrapar på en hel massa nitlotter innan man prickar rätt, men när man väl får triss eller bingo eller dubbelchansen, då är det minsann fyrverkerier och jubel och en vinst man kan casha in dag efter dag, kväll efter kväll i det långa höstmörkret. Förutom den jackpoten finns det såklart en hel jävla massa nitlotter i sammanhanget också men är det inte förbannat kul att bara vara med och skrapa? Eller se när andra skrapar för storvinsten! Jag minns att min gamla mor vid mer än ett tillfälle kollade på Bingolotto utan lott, inga konstigheter med det liksom. Jag gillar det som fan hur som, jag kommer stå där på Gubb på fredag och lördag efter 03 någon gång och fundera på om det är läge att ge sig in i jakten på storvinsten, eller åtminstone en minitriss som man kan få lust att byta mot en ny lott.

Ses där. Nu ska jag gå och köpa en lott.