Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

The saddest girl to ever hold a martini

undefined
1 av 4

undefined

Y+M

undefined
2 av 4

undefined

Carro Levy

undefined
3 av 4

undefined

Kalle Thyselius

undefined
4 av 4

undefined

Y+M

Krönika. Krönika | 07/12/2012 15:25

Zeke tänker högt. Om att vara människa, om att vara människor ihop och om hur klubbisarna har nått en sorts social nirvana.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Idag är en sån där dag.

Idioter som tar min tid med idiotiska saker och andraidioter som ger de förstnämnda idioterna utrymme. Och så snö som begraver minbil och kyla som begraver min livslust. Och som socker på kakan; mitt ex är nykäroch kvittrar sönder alla sociala medier medan jag själv mest lyckas strula tillde flesta relationer jag snubblar in i och ut ur.

Inte med flit, så klart. Och inte med elakt ellerillvilligt uppsåt, så klart. Det är bara sådant som händer när människor engagerarsig i varandra. Det blir friktion och ibland är den friktionen varm och härligoch ibland är den smärtsam och brutal och svider.

En krock kan också vara ensorts friktion.

För det är en hårfin skillnad mellan en klapp och enörfil och människors kramar kan ibland misstas för stryptag. Och tvärtom.

I snart fyra decennier har jag snubblat in i olika väggaroch egentligen inte blivit klokare än att förstå att det är svårt att varamänniska och att det är snudd på omöjligt att vara människor ihop, att relationerär det svåraste man kan pyssla med.

Då är det tur att klubben finns. Och klubbfolket.Klubbisarna ni vet. De där som man ser natt efter natt, vid kortänden av baren,bjudjärnet i ena handen och drinkbiljetter i andra; de där som med lätta ochflyktiga steg alltid är på väg någonstans där de kan göra exakt det de gör justnu fast med annan inredning.

Det är helt utan sarkasm och ironi jag hävdar att jagälskar dem. Vissa av dem har jag känt i flera år, några bara i en vecka. Vissa glömmerjag direkt efter Kåkens stängning och andra håller jag kontakten med löpandeunder veckan. Tills nästa gång vi dansar fram i otakt klockan kvart i fem påGubbrummet.

Det finns någonting genuint och ärligt i kravlösheten sompräglar relationen klubbis till klubbis. Det är enkla sociala system med enklaprinciper som man förstår intuitivt. Det är glatt och glättigt men eftersom jaginte tror på vare sig själ eller mening så tycker jag inte att glatt ochglättigt är mindre värt än allvarligt och djupt.

Jag litar blint på mina klubbande nattfjärilar. Inte bara för att de aldrig ställer krav ochinte heller bara för att miljön bygger på utstuderad bekymmerslöshet; nä, jaglitar blint på mina klubbande vänner för att vi i tyst samförstånd har byggt enegen klan av likasinnade. Vi ser saker på samma sätt och har uppnått samma zen, vihar lärt oss the hard way att det är svårt att vara människa och att det äromöjligt att vara människor ihop, vi har genom livets alla skrubbsår accepteratden största insikten av de alla; att allt är flyktigt och förgängligt.

Vi är världens gråtande clown, vi är ”the saddest girl toever hold a martini”.