Om att recensera något som inte finns

Det finns en liten plats, i en lummig del av staden, som rymmer kärlek och glädje. En liten plats som precis runt hörnet osar Astrid Lindgrensk sommar och solbränd hy och löfte om ivrigt tonårshångel bakom båthuset.

Jag talar förstås om Spymlan, Spyans lilla uteservering i Humlegårdsparken vid hörnet Sturegatan-Humlegårdsgatan. Spymlan är en oas av somrig snällhet och har kommit att definiera såväl starten som slutet på sommaren. I takt med att vinterns märgmördande smärta ebbar ut och ersätts av lovande vår så ökar suget efter kortare arbetsdagar och tidigare häng på Spymlan.

Och de senaste två åren och då framför allt förra sommaren så var Spymlans alla planeter i linje, allt klaffade och Carl M Sundevall och de övriga på Stureplansgruppen hade lyckats få ihop en hop med underbara människor som personal. Ja, underbara människor. Jag vill kalla dem vänner. Nina och Elvis och de övriga skapade en atmosfär som i kombination med allt bättre mat fick oss alla att göra i princip dagliga besök.

Det är en bitterljuv saknad. Minnesvärda händelser ekar kvar i ens hjärta. Som när Quetzala spelade på vår klubb STUDS och bailade sin barnota med den eviga frasen ”ni hittar mig aldrig”. Och så fanns hon på hitta.se. Och notan var på ett par hundra. Eller som när Glasman skulle stila på öppningsfesten och ställde sig på en barstol. Och föll. Till hela ställets förtjusning. Skadeglädje är sann, innerlig, glädje.

Så det är verkligen en bitterljuv saknad jag känner och jag skulle vilja ge Spymlan fullt betyg men det som recenseras är ju saknaden, inte stället. Så det får bli fyra av fem. Den femte får de när de öppnar året runt. För att jag är värd det. För att de är värda det.

De enda tråkiga med det skulle vara att de inte skulle kunna ha sin årliga, och snudd på legendariska, bartömning. En av sommarens i särklass bästa fester.

Men det är en helt annan recension som vi får anledning att återkomma till.

Betyg: 4t av 5t