Det diskuteras flitigt just nu kring JK:s avslag på SvD:s och Per Gudmundsons polisanmälan av tidningen Galago. Och Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson skriver i ett blogginlägg att JK inte tar hot mot journalister på allvar. För mig blir det ett mycket märkligt resonemang.

Att det skrivits dumma, vidriga, äckliga och kanske till och med olagliga saker om Per Gudmundson på twitter och i bloggar förnekar jag över huvud taget inte – som jag skrev själv: ”Uppenbart satiriska dödshot kan jag leva med. En höhöhö-flåsig självtillräcklig flabbande twittermobb är dock inte satirisk, bara hatisk.”

Och läser man Rebecka Ahlbergs text, som Galago publicerade, i sin helhet, blir påståendet att hotet bör eller kan tas på allvar märkligt. Rebecka Ahlberg skriver utifrån en skönlitterär uppdiktad premiss där hon är ordförande för fackförbundet Svenska satirikers centralorganisation. Hon skriver, typ, att det är omöjligt att skämta längre för att allt blivit så absurt. Där kräver hon också att Timbro terrorstämplas och att den fria pressen ”kvävs.”

Texten publiceras i en serietidning full av annat uppdiktat material, med eller utan teckningar till. Så bör den också läsas. Att säga att Ahlbergs hot är på allvar är för mig som att säga att Arne Anka är på riktigt eller som om vi skulle åtala Magnus Betnér för det han säger om namngivna journalister och chefredaktörer när han gör standup.

Det är självklart att man kan anmäla det. Men det är också, som jag uppfattar det, självklart att JK avslår.

Vad gäller twittrandet är det som överallt annars på internet ibland oerhört låg nivå och ibland oerhört idiotiska tweets, även från vanligen smarta personer. Men att hålla Galago och Ahlberg ansvariga för det känns inte helt rimligt.

Skulle JK driva detta och fälla Galago skulle konsekvenserna vara betydligt allvarligare.

(Transparens: Jag är bekant med Rebecka Ahlberg och har själv genom åren – tyvärr? – skrivit en del dumt både på twitter och andra ställen. Jag har dessutom många gånger kritiserat Per Gudmundson i skarpa ordalag.)

I går skrev Aftonbladets Karin Pettersson en utmärkt text om förnekandet av politisk konflikt som moderat affärsidé. ”Fredrik Reinfeldts politiska projekt har varit att förneka konflikten. … Att hävda att det finns en rättvis och rationell jämviktspunkt som alla kan enas om. Att Anders Borg är den jämviktspunkten i mänsklig gestalt. Inget kunde vara mer fel.” skriver Pettersson.

Samma dag påmindes jag via twitter om en text med om inte samma tema så åtminstone en besläktad text, men angående framför allt kulturpolitiken, av Isobel Hadley-Kamptz.

När jag i dag läser Anders Lindberg om varför Sverige bör erkänna Palestina blir det så tydligt att samma problematik gäller utrikespolitiken. Trots en oomtvisat erfaren och en på sitt område förhållandevis renommerad utrikesminister i Carl Bildt har vi i princip valt en konsekvent passiv linje i utrikespolitiken.

Svensk utrikespolitik under den nuvarande regeringen är ingenting man driver eller för utan något man tar ansvar för. Någon uppfattning om vilken riktning och vilka värden Sverige bör kämpa för internationellt finns inte, trots att vi lever i en extremt globaliserad värld.

Det är delvis en effekt av EU-medlemskapet, vi kan inte lika snabbt och lika självmant välja en linje och driva den, framför allt inte med trovärdighet, vi måste underkasta oss en gemensam uppfattning.

Några konflikter finns inte annat än de som drabbar ett land i form av krig, svält och naturkatastrofer. Återigen – saker man tar ansvar för, inget man kan ha åsikter om eller analyser av, inget forum där man kan driva en idé eller verka för en riktning.

Därför kommer Sverige aldrig ligga i framkant när det gäller att ta ställning till ett erkännande av Palestina. Vi har redan valt väg och den är att förhålla oss till världen, inte vara en del av den.

I dag svarar det med rätta hårt kritiserade trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (m) slutligen på frågor. Det i sig är närmast historiskt, han brukar inte vara ett dugg intresserad, vilket många redaktioner erfarit de senaste åren.

I intervjun SvD fått tycks han undra lite vad the fuzz is all about, varför stockholmarna lägger sig i hans jobb, det är känslan man får. Han avfärdar i en handvändning alla studier som visar att det kan löna sig att investera i utbyggd tunnelbana. Han tror inte på dem, rakt av, utan att anföra några argument.

Dessutom slår han fast att det är spårvagn som gäller nu, punkt slut, inget att tjafsa om.

Korruptionsfrågorna, eller frågan om huruvida det inte är känsligt att han sitter på två stolar, rör honom inte. Det leder till att vi får rimliga priser, konstaterar han.

Sen blir det intressant när han får frågan om varför man gjort en direktupphandling med Stockholms spårvägar som eventuellt kan vara olaglig. Men Wennerholm säger att han inte ”kan se” att det skulle vara olagligt.

Jag vill bara påminna om vår artikel kring Wennerholms tidigare upphandlingsförehavanden. När SL skulle utöka sitt Prideengagemang gick uppdraget, utan upphandling, till en av Wennerholms nära vänner.
”Det fanns ingen tid för upphandling och det var redan bestämt att uppdraget skulle gå till G Life.” sa Ann-Sofie Chudi på SL då.

Wennerholm? Han var inte intresserad av att kommentera då heller (februari 2010). Hans allianskollega konstaterade ändå att det inte kändes riktigt bra.
”Direkt olämpligt och olustigt”, menade Janne Stefansson (kd), styrelseledamot i SL, att det var om det fanns en jävliknande situation mellan Wennerholm om Martin Johansson vars företag fick uppdraget.

Christer G Wennerholms vana att hamna i blåsväder han inte vill kommentera är förresten ingen nyhet. Den har funnits länge.

Inom partiet låter man dock alltid Wennerholm (som också utretts för valfusk tidigare) hållas. Vilket på riktigt förvånar mig en hel del.

Och ja. Det finns mer. Det här är bara de kontroverser jag kommer på från the top of my head.

Efter att jag i dag skrivit i min spalt/lista på nyhetssidan om min uppfattning om sajten Politiskt Inkorrekt och Kent Ekeroths finansiering av den fick jag snabbt ett mail från en av personerna bakom Politiskt Inkorrekt. Han anser att vi borde gett dem möjlighet att svara och att vi ska lägga ner snacket om att sajten är rasistisk. Vad tycker ni?

Nedan följer delar av vår mailkonverstaion, som jag fått OK från Andreas på PI att publicera:

——– Original Message ——–
Subject: Fwd: PI
Date: Thu, 09 Jun 2011 12:30:39 +0200
From: Andreas
To:

Ska ni göra en artikel om oss, varför inte fråga oss också?
Och ”rasistsajt”, hur seriöst är det? Kallar ni Aftonbladet och Expressen – och framför allt Expo – för ”kommunistiska” också?
Vet ni ens vad ordet rasist betyder längre?
Kan du ge exempel på denna ”rasistiska smörja”?
Ang. adresser och dylikt bland kommentarerna tar vi bort sådant direkt, våra moderatorer kan dock inte finnas på plats dygnet runt om inte filtret lyckas snappa upp det.

Ni själva är en slasktratt av värsta sort som bara pumpar ut skvaller och skitsnack. Är det något att vara stolt över menar du?
Lägg gärna ner snacket om rasism och annat trams, annars kan vi väldigt gärna göra en djupdykning på era förehavanden och kopplingar.
Andreas

Den 9 juni 2011 12:32 skrev Andreas :
Och att vi bara skulle hänga ut brottslingar med annan etnisk bakgrund än den svenska är totalt fel. Läs på lite innan du går på myten och svamlar. Vi hänger ut oavsett – att sedan invandrare är överrepresenterade gällande våldsbrott kan knappast vi rå för.

On Thu, 9 Jun 2011 12:40:00 +0200, Eric Rosén wrote:

När jag läser Politiskt inkorrekt ser jag en uthängning och förföljelse av grupper från ett antal länder som jag inte kan uppleva som något annat än rasistisk i sin struktur. En uppfattning jag knappast är ensam om. Därav formuleringen.
Anledningen till att vi inte frågat er är för att huvudartikeln rör Kent Ekeroth, finansieringen och SD:s inställning snarare än er i frågan. Min kommentar är just det – en kommentar – och inte en artikel varför jag inte heller där frågar er.
Jag kallar inte Aftonbladet och Expressen för kommunistiska men har många gånger kritiserat också dem i rätt hårda ordalag.
Vad gäller vår produkt delar jag förstås inte uppfattningen att vi är en slasktratt. Men det är ju såklart upp till var och en att tycka det ena eller det andra om.
Jag tror inte du tycker bättre om det jag skriver nu än innan men nu har du åtminstone fått svar på hur jag ser det.
/Eric

from Andreas andreas@politisktinkorrekt.info
till Eric Rosén
datum 9 juni 2011 12:43
ämne Re: PI
Som jag skrev i tillägget – kolla dina fakta innan du hasplar ur dig massa strunt.

Faktum är att det är PI som mer liknar media i våra grannländer och resten av Europa än vår egen mediakår, som är så urbota fega och naiva att det inte finns någon parallell i världshistorien.

Att kalla det rasism är inte bara djupt oseriöst men också kränkande mot dem som verkligen utsätts för verklig rasism. Skärp er för fan och stig upp ur sandlådan.”

I dag publicerar Aftonbladet ett stapeldiagram över de senaste opinionssiffrorna från United Minds. Och jag vet inte vad som hänt. Men nåt knas har det blivit, helt klart. För vilket parti är störst egentligen?

Jasminrevolutioner och arabvår och folkuppror och Tahrirtorg. Det som hänt och händer i bland annat Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain är på många sätt fantastiskt. Folket reser sig mot den förtryckande makten och vägrar fortsätta leva i nöd och med begränsade rättigheter. Ledare störtas. En ny tid börjar.

Men den andra sidan, den dåliga, börjar nu bli plågsamt utdragen. Och då menar jag inte folkupproret som sådant (förstås!) utan att det ser ut att röra sig mot ett permanent tillstånd av våld och angrepp på demonstranter och oppositionella men med frånvaro av utveckling, uppöppnande och framåtrörelse.

Frågan är nu i värsta fall i hur många år snarare än månader våldet kommer att fortsätta och hur lite utväxling de förtryckta kommer få för sina uppoffringar. I västvärlden flyttar vi medialt huvudfokus, även om vi inte helt tystnar, och går vidare till andra angelägenheter.

Det som förut kändes som något som oundvikligen skulle ske inom ett par veckor – att Khaddafi tvingades bort – känns nu som en vag förhoppning som vi kan få vänta på i princip hur längesom helst.

Det som förut kändes som en enorm snöboll i kraftfull rörelse känns numera som spridda skurar av snöblandat regn.

Jag tror fortfarande på folkets uppror och det är omöjligt att inte vara glad över att det hänt. Men det känns sorgligt att se hur konflikten blir ett normaltillstånd och det dagliga dödandet blir vardag.

Det känns inget vidare.