40 324
reaktioner idag

Kofi Annans orealistiska optimism

I helgen träffade FN:s och Arabförbundets fredssändebud, Kofi Annan Bashar al-Assad i ett försök att få ett slut på våldet i Syrien. Något som enligt Annan kommer att vara svårt, men han är ändå optimistisk. Oppositionen är däremot inte lika optimistisk som Annan.

Det finns anledning att inte vara optimistisk efter ett samtal med Bashar om situationen i Syrien. Regimen har snart i ett år ihärdigt stämplat all opposition som terrorister och marionetter i händerna på yttre krafter som vill skapa oro i landet. Redan där ifrågasätts Annans optimism. En regim som inte erkänner oppositionen kan omöjligen vara villig att samtala med densamma.

Det andra som underminerar optimismen som Kofi Annan talar om är oppositionens mål. Både den väpnade och obeväpnade oppositionen vill se ett slut på Bashars styre. Att samtala med den regim som brutalt slår ned all motstånd, vare sig det är fredligt eller väpnat, kommer inte på tal för oppositionen, i alla fall inte i dagsläget. Det vore orimligt för oppositionen att förhandla med den regim man vill ha bort, helt. Var i ligger då optimismen för en lösning mellan bägge parter?

Förvisso är det möjligt att oppositionen, eller delar av oppositionen – som ju inte är en enad front – kan tänka sig att sätta sig ned och samtala med regimen. Problemet då är att den del av oppositionen som inte kommer vara villig att samtala med regimen. Ett annat problem är rädslan för repressalier från regimens sida, efter det att oppositionen lagt ned vapnen.

Frågan är om det finns en annan lösning än att Bashar al-Assad stiger ner från makten, eller störtas?

Länkar: SVT, SVT, DN, SR, SvD

Ryssland vill säkra Assadregimens överlevnad

Under måndagen sade Rysslands utrikesminister att man förmått Assadregimen att gå med på samtal om situationen i Syrien och att landet kommer att leda samtalen i Moskva.

Ryssland har hela tiden förkastat Arabförbundets fredsplan som innebär att Assad ska lämna ifrån sig makten och att landet ska bilda en övergångsregering fram tills val hålls. Det är tydligt att Ryssland, som är ett av få länder tillsammans med Iran som fortfarande backar upp Assadregimen, inte vill se ett slut på Assads styre. Något som skulle minska Rysslands inflytande i Mellanöstern. Under de tio månader som blodbadet i Syrien har fortskridit har Ryssland bistått Assadregimen med militära resurser – dvs. vapen och ammunition samt ett nytt avancerat radarsystem för att försvara sig mot eventuella yttre interventioner.

Oppositionen i Syrien säger sig inte ha fått någon inbjudan till dessa samtal och att de ändå skulle avböja en eventuell inbjudan. Man tror sig inte kunna lita på att Ryssland som medlare skulle bidra till en lösning som oppositionen skulle acceptera. Främst handlar det om att oppositionen vill ha bort Assad från makten, något som Ryssland inte vill. ENligt Ryssland har alltså Assadregimen gått med på samtal i Moskva och man hoppas nu att även oppositionen skall vara positiva till detta initiativ. Ett av villkoren från Ryssland är att Assads avgång inte på något sätt får vara ett förhandsvillkor från någon av parterna.

Initiativet från Ryssland kommer bara någon dag efter det att Arabförbundet beslutat att kalla hem sina observatörer i Syrien då man inte längre tror sig kunna nå en lösning. Det kommer också en vecka efter det att Gulfstaterna valt att dra sig tillbaka från Arabförbundets försök att få till ett slut på våldet i Syrien och istället förmå FN att agera och påtvinga landet den fredsplan som förbundet lagt fram. Mestadels beror detta på att de blodiga striderna i landet inte upphört under den tid som förbundets observatörer varit i landet och dels beror det på att Assadregimen förkastat den fredsplan som lades fram under förra veckan, om att bashar al-Assad ska lämna ifrån sig makten.

Från Rysslands sida använder man Libyen som argument för att rättfärdiga sina veton som landet lagt i FN:s säkerhetsråd när resolutioner om Syrien framförts. Att Ryssland samtidigt säger att Assads avgång inte ska utgöra grunden för samtalen tyder alltmer på att Kremlin vill säkra Assadregimens överlevnad. Det är rimligt att påstå att Ryssland kommer att göra allt för att hålla kvar Assad vid makten, därav den syriska oppositionens misstro mot Moskva-ledda samtal om Syrien.

I nuläget råder splittring inom Arabförbundet om huruvida man ska gå vidare i arbetet med att få ett slut på våldet i Syrien. Medan Gulfstaterna förespråkar att FN bör involveras i arbetet motsätter sig andra arabländer detta, liksom Ryssland som ju hittills gjort allt för att sätta stopp för säkerhetsrådets resolutioner gällande Syrien.

Sedan Arabförbundet stoppat sitt observatörsuppdrag i Syrien har militären trappat upp offensiven mot den väpnade oppositionen. Striderna har de senaste två veckorna varit de blodigaste med tiotals döda varje dag. bara de senaste dagarna har över 80 människor dödats och fler lär det bli nu när militären intensifierat sina attacker.

Oppositionen har gett signaler på att man inte kommer att upphöra motståndet mot Assadregimen så länge Assad sitter kvar vid makten. En lösning är endast möjlig om Assad avgår, endast då kommer oppositionen börja föra samtal om en eventuell lösning. Till dess kommer striderna att fortskrida och ännu fler kommer att dö. Situationen har nått så långt att oppositionen nu inte ser någon återvändo - dels för att Assadregimen inte skulle vara nådig mot de som deltagit i motståndet mot regimen och dels för att man faktiskt vill få bort Assad från makten till varje pris, det är nu eller aldrig för oppositionen. Frågan är hur många fler som ska dö för att Bashar al-Assad ska kunna sitta kvar vid makten?


Länkar: SVT, SVT, SVT, SVTDN, SvD, SR, DN, DN, SvD, SR, SR, SR, DN

Arabförbundet – på intressefronten något nytt

Bara minuter efter ett inlägg om utvecklingen i relationen mellan Syrien och Arabförbundet rapporterar AP om nya uppgifter. Gulfstaterna kommer att dra tillbaka sina observatörer från uppdrag i Syrien. Initiativet togs av Gulfstaternas samarbetsråd (GCC).

Samarbetsrådet mellan Gulfstaterna består av Saudiarabien, Kuwait, Qatar, Bahrain, Oman och Förenade Arabemiraten. Samtliga länder kommer att dra sig ur Arabförbundets försök att få ett slut på blodgjutelsen i Syrien och därmed kalla hem sina observatörer från Syrien.

Gulfstaternas agerande är en reaktion på att Assadregimen förkastade den fredsplan som Arabförbundet lade fram i söndags – vilket bland annat innebar att en samlingsregering skulle bildas inom två månader och att detta följs av presidents- och parlamentsval. Dessa uppgifter är helt i linje med den splittring inom Arabförbundet som har varit möjlig att skåda gällande Syrien. Gulfstaterna, med Qatar i spetsen, har hela tiden försökt att förmå Assad att träda tillbaka från makten.

Vad det rent konkret skulle innebära för Syriens framtid är oklart. Det är möjligt att Gulfstaterna försöker involvera västländerna gällande hur man hädanefter handskas med Assadregimen. Det är ingen hemlighet att Gulfstaterna förespråkar hårdare press på Assadregimen och att man gärna ser att regimen faller. I grund handlar det dock om att Gulfstaterna gärna ser till sina egna intressen – att få bort Assadregimen, försvaga Irans ställning i regionen och i längden själva inta en ledande roll i regionen.

Uppdateras när nya uppgifter dyker upp.

Syrien – På fredsfronten intet nytt

För första gången sedan Arabförbundets observatörer släpptes in i Syrien kom förbundet med en uppmaning till Bashar al-Assad – “Lämna över makten till vicepresidenten”. En uppmaning som Assadregimen ser som en kränkning av Syriens suveränitet. Vidare sade man från regimens sida att det pågår en konspiration mot det syriska folket, något som Assadregimen hävdat från början och alltså håller fast vid.

Arabförbundets nya initiativ innebär att den nuvarande syriska regeringen lämnar över makten till en samlingsregering och därefter skall val hållas tidigare. Planen liknar den som gick igenom i Jemen där den tidigare presidenten Ali Abdullah Saleh fick lämna över makten och lämna landet. I gengäld fick han immunitet och kan därmed inte ställas inför rätta.

Qatar som har varit ett av de mest drivande länderna inom Arabförbundet vad gäller Syrien är också det land som är mest drivande för att inkludera FN:s säkerhetsråd i den fortsatta processen. Förbundet har således efterfrågat stöd från säkerhetsrådet för detta förslag och hoppas på att dess medlemmar ställer sig bakom den.

Samtidigt kräver förbundet att våldet i Syrien upphör, att militären drar sig tillbaka från städerna och tillåter folket att demonstrera fredligt samt att politiska fångar släpps fria. Första steget är dock att få slut på våldet och de väpnade striderna mellan militären och rebellerna. Qatars premiärminister Sheikh Hamad bin Jassim Al Thani tillade dock att man inte ställer sig positiv till en militär intervention i och med att man söker stöd från FN:s säkerhetsråd. Han vidhöll att förbundet eftersöker en “arabisk lösning” – dvs. att Arabförbundet lyckas nå en överenskommelse med Assadregimen.

Oppositionen rapporterar att antalet döda sedan observatörerna kom in i landet den 23 december uppgår till 840 personer. Vidare säger man i ett brev till Al Jazeera att dödandet inte avtagit sedan observatörerna kom in i landet och inte heller har de lyckats implementera den fredsplan som antogs, något oppositionen ser som ett misslyckande.

Den sudanesiska generalen Mohammed Ahmed Mustafa al-Dabi som leder delegationen i Syrien sade emellertid att observatörernas uppgift är “att övervaka inte att stoppa dödandet eller förstörelsen eller dylikt”. Dabi sade även att våldet hade minskat sedan observatörerna gick in i Syrien. Observatörernas mandatperiod kommer att förlängas och ytterligare resurser skall stå till deras förfogande för att få en bättre översikt av situationen i Syrien, menar Arabförbundet.

Att Arabförbundet nu söker stöd för sitt förslag hos FN:s säkerhetsråd kan innebära en öppning för en internationell intervention i Syrien. En militär intervention är dock inte något som förbundet kommer att gå med på i dagsläget. Däremot är det möjligt att man inför en flygförbudszon i Syrien likt den i Libyen. Det gick till exakt på samma sätt i Libyens fall, att Arabförbundet banade väg för NATO. Frågan är dock om det är lika enkelt i Syriens fall. Även om det finns länder inom förbundet som gärna ser att Assadregimen försvinner så är situationen långt ifrån lika enkel som i Libyens fall.

Vad gäller Arabförbundets uppmaning till Assad, att han ska lämna över makten och bana väg för en samlingsregering och därefter tidigare val, väger den inte mycket alls, om ens något. Som sagt, även om gulfstaterna gärna ser ett slut på Assads styre finns det även krafter som gärna vill ha kvar densamma. Dessutom skulle en militär intervention i Syrien, ledd av NATO, röra om i hela Mellanöstern. Iran, som gärna ser att Assadregimen sitter kvar, skulle föra omfattande proxykrig mot NATO-styrkor. Direkt militär inblandning från Irans sida vore osannolikt.

I bästa fall lyckas rebellerna försvaga Assadregimens militär till den grad att de inte längre kan garantera regimens säkerhet och att Assad då går med på en kompromiss med Arabförbundet och oppositionen. Men det är inte möjligt i dagsläget då militären är överlägsen oppositionsstyrkorna. Det ter sig vara oundvikligt att en förändring skall komma genom fredliga medel. Frågan är dock om Assadregimen är villig att använda fredliga medel? För man ska inte glömma att väpnat motstånd under dessa tio månader har underminerat regimens ställning.

Vid ett eventuellt slutskede av de väpnade striderna bör man därför inte utesluta att Assadregimen kommer att slå till hänsynslöst och brutalt, liksom hans far gjorde i staden Hama för drygt 30 år sedan efter en revolt, då över 10 000 Syrier hänsynslöst dödades.

Arabförbundets observatörer – varför de misstros

Oppositionen i Syrien misstror den delegation av observatörer som utsetts av Arabförbundet. I veckan påbörjades de första besöken i de städer där strider mellan den väpnade oppositionen och den syriska militären är som intensivast. Besöken tog sin början i staden Homs.

Amnesty och oppositionens misstro mot Arabförbundets observatörer har att göra med den person som leder observatörerna – nämligen den sudanesiska generalen Mustafa al-Dabi. Vad grundar sig denna misstro på?

Sudan anklagas bland annat för att stödja terroristiska organisationer, under 1990-talet gav man Usama Bin Laden en fristad i landet och det värsta man kan tänka sig – landet beskylls för att ha begått folkmord mot flera olika etniska grupper i Darfur.

General Mustafa al-Dabi som av Arabförbundet utsett för att leda observatörsdelegationen och således medlingen mellan oppositionen och Assadregimen för att få ett slut på våldet. Det är just al-Dabi som bidrar till att oppositionen i Syrien misstror Arabförbundets observatörer. Men vem är al-Dabi?

I ett uttalande säger Amnesty följande om den sudanesiske generalen Mustafa al-Dabi:

- The Arab League’s decision to appoint as the head of the observer mission a Sudanese general on whose watch severe human rights violations were committed in Sudan risks undermining the League’s efforts so far and seriously calls into question the mission’s credibility.

Det är samma general som 1989 aktivt deltog i den statskupp som ledde till att Omar al-Bashir kom till makten i Sudan. Det är samma general som bland annat var ansvarig för godtyckliga arresteringar, försvinnanden och tortyr enligt Amnesty. Även Assadanhängare har uttryckt sin misstro mot al-Dabis roll på olika sociala forum.

Enligt en sudanesisk tjänsteman har man utsett al-Dabi eftersom Sudan är en demokrati:

- We have elections, and opposition parties in Sudan. Many other Arab states are governed by monarchies, and have no understanding of what the opposition in Syria wants.

Det är ett hån mot oppositionen i Syrien. I Sudan var man inte nådig när man använde våld mot demonstranter i huvudstaden Khartoum under 2011.

Ordförande för Arabförbundet, Nabil Elaraby uttalade sig om varför al-Dabi utsetts att leda förbundets observatörer:

- [The mission] is not an easy thing to do. It is something the Arab League was not qualified to do.

Självklart är det inte lätt och visst kan man hålla med om att Arabförbundet inte är kvalificerad att utföra, men Mustafa al-Dabi är nog inte lämplig för denna uppgift. Hans roll underminerar Arabförbundets roll.

Länkar: DN

Arabförbundet och nationella instressen

Under söndagen röstade Arabförbundet om ekonomiska sanktioner mot Syrien. Vilka konsekvenser kommer detta att få för Syrien och regionen? Kommer Syrien gå samma öde till mötes som Libyen eller finns det andra utvägar?

Beslutet om sanktioner kommer efter att Syrien negligerat kravet från Arabförbundet om att skicka 500 observatörer till landet. Medlemsländerna, som tidigare röstat om att suspendera Syrien från förbundet, kommer bland annat att frysa Syriens ekonomiska tillgångar i respektive land.

Inte minst den Arabiska våren har påverkat det politiska klimatet i Nordafrika och Mellanöstern. Att Arabförbundet nu valt att besluta om sanktioner mot Assadregimen är bland annat pga. omfattningen av demonstrationerna i Syrien och antalet (3500 enligt FN) som hittills dödats. Förbundet är pressat att agera, men dess agerande syftar inte endast till att värna om civilbefolkningen i Syrien. Medlemsstaternas nationella intressen har också spelat roll, kanske till större delen.

Man bör inte bortse från att trycket från gulfstaterna har varit avgörande vad gäller Arabförbundets ställningstaganden gentemot Syrien. Det är ingen hemlighet att Syrien minst sagt har goda relationer till mullorna i Iran. En allians som gulfstaterna helst ser ett slut på. De oljerika gulfstaterna, som ju ser Iran som en rival i Mellanöstern och inte alls vill se landet som en maktfaktor i regionen, ser situationen som en möjlighet att försvaga Irans ställning i Mellanöstern. I synnerhet är det Irans kärnvapenambitioner som oroar gulfstaterna. Ett försvagat Syrien är ett försvagat Iran. Om Assadregimen skulle komma att störtas skulle det försvaga Irans ställning i regionen. Att gulfstaterna gärna ser ett försvagat Iran och därmed pressat förbundet att vidta åtgärder bör således finnas med i analysen av Arabförbundets ställningstaganden.

Suspendering av Syrien från förbundet är ett aktivt avståndstagande från Assadregimen. Det innebär att arabmanteln tagits ifrån Syrien, vilket öppnar upp för ökad press från västvärlden mot Syrien. Inte minst med tanke på gulfstaternas relation till västländer – gulfstaterna är som bekant beroende av västländer för sitt försvar – kommer detta att bana väg för nya aktioner mot Syrien. Frankrike tog tillfället i akt och föreslog humanitära skyddszoner i Syrien. En mer eller mindre vilja om en militär intervention i Syrien.

Vi bör minnas att det var Arabförbundets ställningstagande gällande Libyen och dess beslut om att införa en “no-fly zone” som möjliggjorde en FN-resolution som resulterade i en Nato-ledd intervention.

Hittills har förbundet motsatt sig militära interventioner i Syriens fall, vilket man även sade i samband med beslutet om ekonomiska sanktioner. Å andra sidan har förbundet hela tiden haft en fientlig inställning till väst, främst USA, men det betydde inget i Libyens fall. Det återstår att se hur Arabförbundet ställer sig till ett scenario där situationen förvärras i Syrien och en militär intervention aktualiseras allt mer av väst.