Kissie ska till rätten i morgon.

Kissie:

Sen känns det som att jag riskerar så himla mycket genom att dyka upp i rätten. Personen som har gjort inbrott i min bil vet troligtvis inte att det var min bil han gjorde inbrott i. Tänk om detta triggar honom och jag riskerar mitt liv? Han kan enkelt förfölja mig genom mina sociala medier ? Jag tog även upp detta när jag ringde till åklagaren men dom verkade inte ha någon förståelse för det.//Kissie

Polisen har som genom ett under fått tag i personen som gjorde inbrott i Kissies bil – normalt sett avskrivs väl sådant direkt i brist på spaningsuppslag – så hon har blivit kallad till tingsrätten i morgon och om hon inte dyker upp så får hon böter.

Jag har ingen aning om hur rättsystemet fungerar men borde det inte finnas ett alternativ – exempelvis att vittna via telefon?
Måste man ha särskilda själv för det? Att vara stor på sociala medier räcker kanske inte?

Jag hade varit vansinnig och stormat ditt och velat slå honom käften men så har jag ju inte haft någon skriva ”borgarhora” och smetat in min ytterdörr med grisblod heller.
Jag förstår att hon är rädd för att gå dit – hur kan rätten inte ta hänsyn till sådant?

Typiskt…

Elaine Eksvärd:

Jag berättar hur jag tänker och tycker till personen. Som till en viss bloggare häromdagen. Om vi skulle ses på ett event ska inte hon tro att jag ska fnissa och kindpussas med henne.//Elaine

Typsikt!
Jag som hade trott att Elaine och jag skulle ta vår vänskap från vänner till absolut bästa vänner i hela världen och ha kuddkrig och fläta varandras hår så där som på film.
Attans alltså!
Det hade varit något va?

Intressant ändå hur Elaine hela tiden vill kalla mig för en vän som ”klappar och slår” samtidigt. Hon och jag har aldrig varit vänner, har aldrig träffats och jag träffar gärna de jag kallar för mina vänner åtminstone en gång i verkliga livet men det kanske bara är jag?
Så varför jag skulle vilja fnissa och kindpussas med henne övergår mitt förstånd, fast det kanske är så hon beter sig mot kompletta främlingar på events?

Igenkänning max.

Monas Universum:

Gud, vad jag skrattade av det här inlägget!
Vi har ju som sagt en alldeles egen hormonstinn 14-åring här hemma vars hjärna ibland lever sitt eget liv, och jag var tvungen att googla på vilka förändringar hon ”ska” genomgå nu så jag slapp bli orolig över att hon drabbats av tidig demens eller liknande.
Men nä, allt är precis som det ska. =)

Jag kan inte minnas att jag någonsin var likadan men det är säkert för att hjärnan inte riktigt tände på alla cylindrar?
Ställde jag tillbaka alla tetrapack tomma i kylen eller tog den sista frukten ur en påse och lät påsen ligga kvar i kylen?
Gör jag kanske det fortfarande men har bara hittat någon att skylla på? Hehe…

Tonåren, en fascinerande tid! Minst sagt!

Att gå igenom en separation.

Blondinbella:

Jag har också valt att gå hos en psykolog själv vid sidan om vår parterapi som fortsätter efter skilsmässan. Vi vill göra allt rätt trots  att situationen är svår och då behöver man lite stöttning från utsidan. Se allt från andra vinklar och framför allt gå skilda vägar med en förståelse och respekt för varandra. Vi ska ju ha en relation livet ut.//Blondinbella

Bella skriver klokt om sitt och Odds uppbrott där det verkar som att de sätter barnen i första rummet – som det ska vara – men det är nog inte alltid så lätt att göra allting rätt även om man vill.
Man får ju inte glömma att i många fall orsakas ett uppbrott av att EN part inte vill fortsätta relationen. Hur ofta stöter man på par där båda två kommit till samma insikt? Jag säger inte att det är enkelt för den som väljer att lämna relationen, absolut inte, ett uppbrott är alltid svårt men att vara den som bli lämnad och bara behöver acceptera beslutet – kan man verkligen kräva att en sådan person är logisk och rationell mitt uppe i sin chock och sorg?
Spontant känns den här skilsmässan som Bellas beslut men det är en ren spekulation från min sida.

I den bästa av världar – ja – men livet fungerar inte riktigt så tyvärr, även man har barn.
Allt för ofta används barn som en vapen emot den andra föräldern, deras känslor går först på ett sätt som inte är okej och då är det skönt att läsa om föräldrar som sätter sina barns behov framför sig själva – både My och Bella verkar vara förebilder där.

Man så har ju vi också bara fått höra om hur det gått efter att stormen lagt sig. Jag tvivlar på att det alltid gått så lugnt till, varken i Sigtuna eller Lidingö. 
Jag vet inte varför jag egentligen skriver det här inlägget men jag tyckte att det behövdes en lite motpol till den superharmoniska skilsmässan som äger rum ute på Lidingö just nu eftersom det är okej att känna, gråta, skrika, lida och känna chock över en separation. Jag får lite intrycket av spelad värdighet i Bellas blogg där beslutet vuxit fram av att hon och Odd suttit hos en terapeut och sjungit ”kumabaya” och hållit varandras händer.

Om jag gått igenom en separation med barn och inte agerat så moget, genomtänkt och harmoniskt som Bella verkar ha gjort så skulle jag känna mig så jävla misslyckad av att läsa om hur mycket ”bättre” Power woman-Bella hanterar sin skilsmässa. Därför.