Hugo/Paula:

”Molly är försvunnen”. Vi ropade, letade, bad om hjälp från personalen på vattenlandet, föräldrar hjälpte till, vi hade dialog med informationen. Vår diamant, vår finaste skatt, vårt hjärta var borta. I 15 minuter målade jag upp bilder.
Usch vad jag grät. Allt jag ville var att ha henne i min famn och känna att hon är i trygghet. Det gjorde ont i mig att veta att hon var ensam, rädd och ledsen. Molly fick hjälp, hon blev tagen till informationen och dom skulle precis ropa ut hennes namn när Hugo kom dit. Gråtandes tog han emot henne och det vart kramkalas.

Molly ville inte följa med upp ur lekpoolen. Hugo ville att hon skulle med till våra platser. ”Nu går jag” och så vände han ryggen en sekund. En sekund. Den sekunden såg Molly som lek. Hon stack, Hugo blev kvar och så tappades hon bort. Det går så fruktansvärt fort och vi som alltid är med just för att båda våra barn är så himla orädda av sig.//Paula

En förälders värsta mardröm? Ja, så kanske man kan kalla det som hände Hugo och Paula igår. Deras äldsta dotter kom bort sig på vattenlandet och var saknad i en hel kvart.
Som tur väl gick allting bra och Molly återfanns oskadd men fy vilken skräck.
Jag får typ panik när Tjocka Hetsätarkatten försöker utöka sitt revir till granngården och tappar bort sig själv så jag får gå och hämta honom, det jävla spånet.

Vad är bästa sättet att skydda sina barn från att komma bort? Sele?
Det har man ofta på barnen i ….wait for it…USA!!!!
Löplina? GPS? Kan man chippa dem som en katt? Silvertejpa fast dem på ryggen?