Behöver det här en triggervarning?

Välkommen till vår nya dag med kunskap och inspiration för kommunikatörer, inhouse, informatörer och byråer. Aktuella och framstående experter, bloggare, kreatörer, kommunikatörer och designers berättar om vägen till framgångsrik digital och social marknadsföring och kommunikation. Målet med dagen är att ladda batterierna med energi och nya kunskaper.

Så inleds inbjudan till den här Sociala Mediadagen där aktuella och framstående experter, bloggare, kreatörer, kommunikatörer och designers kommer dela med sig av sina visdomspärlor till den kunskapstörstande publiken.
Den finns en sak i det här schemat som jag tycker att vi måste lyfta ut och adressera och det är att smygreklamens okrönte konung – Calle Schulman – bjudits in i egenskap av expert och pionjär för att prata om relevant PR och marknadsföring för sociala media.

Ska man skratta eller gråta?
Calle är snarare en av de elever som behöver sitta allra längst fram i klassrummet med penna, papper, diktafon och videokamera i högsta hugg med tanke på hans totala okunskap av marknadsföringslagen och ovilja att lära sig och implementera den.

Jag litar mer på att låta Tjocka Hetsätarkatten vakta min tallrik med mat än jag gör på någonting som kommer från Calle Schulman när det gäller marknadsföring på sociala medier och då är THK beredd att svälja tallriken hel för att få i sig käket om det är brådis.

För mycket av allt!

Något som man inser när man har en vardag som har en hög standard är att hitta just en vardag i det också. Jag minns när jag tjänade min första miljon som 19 åring och ekonomin började se annorlunda ut, då blev det så himla naturligt att unna mig. Överallt hela tiden. Jag unnade mig inte bara en Chanel, utan två. Alla måltider blev plötsligt ute på restaurang och när jag fick in menyn var det alltid okej att unna mig ett glas vin och en efterrätt. Bodde jag på hotell och gick ner till frukosten lastade jag på som om jag vore på en solsemester ”ÅH PANNKAKOR”. Frukosten varje dag  på Sturebadet som är nyttig blev en enorm kalorikälla. Det fanns ju hur mycket gott som helst och jag ville ju”passa på”.
[…] Jag hade länge kvar den där känslan av att få äta något extra gott eftersom jag var ”ute på restaurang” eller ”hade en hotellfrukost”. Men när det livet plötsligt blir standard behöver man hitta en vardag i det också, det blir för mycket av allt annars.//Bella

Trots att Bella och jag lever helt olika liv – och hon kallar sitt för lyxliv – så kan jag ändå identifiera mig med det hon skriver i sitt inlägg.
Kanske inte den rena konsumtionsdelen men absolut det här med att ”unna sig” och om att hitta vardagen i nya situationer.
När jag slutade jobba på Stim för ungefär ett år sedan så gick mitt liv från att ha varit det där vanliga, inrutade livet där man jobbar fasta tider i veckorna, är ledig på helgerna och pusslar med semesterveckor och röda dagar för att få längre ledigheter till att inte ha några tider eller rutiner alls att anpassa mig efter.

För att citera den glittrande discokulan Fab-Freddie så blev det ”hoodiladi” och ”high chaparral” av alltsammans.
Jag kunde vara uppe hur sent jag ville eftersom jag inte hade någon tid att passa så länge jag tidsinställt morgonens inlägg, jag kunde dricka vin när jag ville och jag kunde träna när som helst eftersom jag var min egen chef utan fasta tider.
Det spelade liksom ingen roll om det var veckodagar eller helg – alla dagar så i princip likadana ut med den andra skillnaden att resten av familjen var hemma på helgen.

I början tyckte jag att det var AS-SKÖNT, särskilt under sommaren då jag kunde spendera mycket tid i Småland och hos min bästa vän på västkusten men så fort sommaren var slut så blev jag mest uttråkad av att sitta hemma och pyjamasjobba.
Jag jobbade aldrig…eller alltid. Det blev en gröt av alltsammans och istället för att utnyttja tiden till att göra en massa saker så gjorde jag istället ingenting.
Det fanns ingen ”vardag” i mitt liv och jag åstadkom mycket lite utöver att skriva bloggen.

Jag är en människa som fungerar bäst med rutiner och imaginära riktlinjer.
Då blir jag som mest effektiv och får betydligt mer gjort än om jag fladdrar runt som ett blomblad för vinden och att ha insett det är riktigt skönt.
Att ha en redaktion att sitta på och skriva ett par dagar i veckan är verkligen guld värt. Jag uppskattar att komma hem och känna att jag är ”klar” med jobbet (även om jag kollar kommentarer och så även på kvällarna) istället för att mer eller mindre inte lämna lägenheten på hela veckan. Detta gör också att jag återigen uppskattar att vara ledig eftersom dagarna inte bara smälter ihop till en enda gröt.

Hur fungerar ni? 
Kan ni vara er egna chef och få rutiner i livet som Bellas lyckats med eller behöver ni mer konkreta saker att bygga vardagen kring som jag?

Same, same but different

Att jag inte tycker att samarbeten med Viktväktarna är den bästa av ideér har jag uttryckt här på bloggen flera gånger tidigare.
Elaine har använt sig av VV efter varje graviditet för att komma i form och har valt att fokusera mer på träning och styrka än kilon i sina inlägg, men i slutet av kampanjen har hon ändå publicerat antalet tappade kilon på bloggen – något som säkerligen ingick i avtalet.
Claudia Galli Concha är en annan kvinna som haft samarbeten med Viktväktarna under parollen ”Mammapeppen” men jag misstänker att det är lika många som känner sig misslyckade och nedslagna av faktumet att den nyförlösta mammakroppen inte duger som den är utan raskt ska späkas ner några kilo som de som känner sig peppade.
Jag tycker alltså att det inte är en bra idé att vikthetsa på sociala mediers stora plattformar eftersom jag tror att det skadar mer än det hjälper och av de kommentarer jag läst så är det många som håller med mig.

Men! 
Om kvinnor ska kritiseras för att samarbeta med Viktväktarna – och anklagas för att bidra till en ohälsosam vikthets – så tycker jag att samma måttstock ska gälla för män.
Men det gör det inte. Så klart.
Kvinnor som bantar med Viktväktarna kritiseras och anklagas för att bidra till kroppshets medan män som gör exakt samma sak är bra förebilder och deras flöden fyllt med pepp och hejarop.

Varför?
Varför är det ingen som skriver till Anders Bagge att han bidrar till vikthets och sjuka ideal på inlägget om sin viktnedgång?
Han använder Viktväktarna på ungefär samma sätt som Elaine och Caludia – bortsett från att han varken bakat eller klämt ut en unge efter nio månaders tid.

Ska man kritisera viktnedgång så får man väl vara lite konsekvent och låta kritiken gälla alla?
Eller?

Hur många av oss är en hora?

Edit – jag tog bort den tidigare bilden eftersom jag inte vill blanda ihop de kvinnor som är sexarbetare med de män som använder ”hora” som ett sätt att enbart försöka kränka kvinnor.

Jag vet inte om ni minns nån man som skulle vänta vid min port ”med lämpligt tillhygge” och banka in lite vett i min skalle efter de dåliga retoriska betyg Reinfeldt hade fått.
Så vad svarade jag? Kanske det minst retoriska ni kan tänka er, men det är tydligen så jag svarar på hot.
Jag svarade: Kom då! Jag väntar med lämpligt tillhygge för att skära av dig kuken! Din jävla tönt.Han: Du är ju sjuk ju!
Jag: Du anar inte…

Och det var det. Han varken kom eller hörde av sig nåt mer.

Men detta mejl fick jag 2011. Inga elaka galningar sedan dess, inte en enda. Jo pedofilstalkern men han är en annan kaliber, men ni vet det där vardagliga ”hora” tilltalet som Linnéa och andra får. Händer inte mig. Händer det er?//Elaine

Om jag gav mig ut på stan med en bunt enkäter i hand för att att ta reda på vilket nedsättande epitet som flest kvinnor blivit kallade för så är jag relativt övertygad om att ordet ”hora” skulle vinna.
Jag tror att jag kallades för ”hora” första gången på mellanstadiet. Hur gammal är man då? 11? 12?
Jag har berättat tidigare hur jag kallades för både ”hora” och ”lebb” – utan att någonsin riktigt få klart för mig varför jag var en ”lebb” eftersom jag inte hade någon tjejkompis att ”vara lebb” med och var och varför den här jämngamla pojken hade lärt sig att det skulle vara någonting fult att vara lesbisk.
Från sina föräldrar eller sina storebröder? Förmodligen…

Jag har med andra ord blivit kallad ”hora” flera gånger i mitt liv men nog aldrig på bloggen eller i mail pga bloggen.
Jag trodde jag hade det men när jag läste den här kommentaren igen från ett gammalt mail så inser jag att jag blandat hip äpplen och päron. Jag var inte någon ”hora” utan en ”fitta” vilket är någonting helt annat, så jag får be om ursäkt för hopblandningen.
Skönt att ha rett ut det…

Det Elaine pratar om här ovan är det HÄR – alla de mängder med mail som Linnea Claeson får där hon bland annat  kallas ”hora” av okända män.
Hon är handbollsspelare – inte hora – men de två verkar svåra att hålla isär för dessa mailskrivare, så här är en liten fusklapp att skriva ut och ha i plånboken.

Har ni blivit kallade hora i verkligheten eller på nätet? Eller någonting annat för att kränka er?
Av vem och varför?
Hur reagerade ni?