Ligger just nu lite småbränd på hotellrummet och scrollar genom instagram. Hamnade på ett konto som heter @hejhejvardag där hon målar vardagen som mamma (bland annat). Blir livrädd för att skaffa barn, alltså verkligen. Det känns ju som ett helvete sen den dagen man blir befruktad.. Känner ju någonstans att jag aldrig skulle vilja lämna det bekväma livet jag har nu för något annat.

Varför skulle man vilja byta ut härliga resor och ha det bra för blöjbyten, oro över offentlig amning och stress? Detta skriver jag absolut inte för att klanka ner på mammor, utan känner en riktig oro i kroppen som kvinna.. Varför ska jag behöva utsättas för så mycket hemskt om jag ska bli med barn? Det skulle driva mig till vansinne att bli dömd för att jag ammar offentligt samtidigt jag tvingas se stora planscher med sillisar (för det är ju tydligen mer ok). Nej någon får fan komma på en lösning så män kan föda barn, då hade jag nog inte känner såhär tror jag. Någon som har något tröstande att komma med? //Kissie

Eftersom jag själv inte har några biologiska barn så kommer det jag skriver här under vara en ren gissning från min sida, men ni som har barn får gärna kommentera det.

Handlar inte barnlängtan om att just komma till den där punkten där man inte känner att man ”offrar” någonting med att skaffa barn.
Att barnet inte ”stör” en liv utan är det som kompletterar det och gör det ännu bättre?

Eller är det så att alla lite känner som Alexandra och att den känslan försvinner så fort man blir gravid eller barnet är fött?
Det är väl det enda i min självvalda barnfrihet som jag funderar på. Att alla känner så som jag känner det innan man får barn och att det inte betyder att jag inte har brist på barnlängtan alls?

Berätta! Hur kände ni innan ni fick barn? Längtade ni extremt efter barn eller hur var det?