Tack älskade familj som lägger era egna ”måsten” åt sidan och låter mig få bli hel, fri och göra detta.
Sörja, bearbeta och bli den bästa mamman och vännen i världen. Tack för att ni inte lägger skuld eller dåligt samvete på mig.

Tack för att ni förstår och älskar mig. ❤

(Jag kommer inte glömma det)//Magdalena Graaf

Jag har sett att några av er har skrivit att Magdalena åker till Thailand för att lägga in sig på rehab och att det har med alkohol att göra – någonting jag inte själv läst någonstans. 
Kanske har alkohol någonting med saken att göra, kanske har det varit ett ångestdämpande verktyg för henne, ett sätt att hantera bortgången av sin son eller kanske så handlar det om andra saker som vi inte vet någonting om. Och det är inte vår sak att veta heller… Anledningen är ovidkommande, huvudsaken är att hon gör det hon behöver för att må bra.
Många gånger fokuserar människan på tok för mycket på ”att” man gör någonting men det leder sällan framåt. För att kunna komma ut på andra sidan så måste fokuset ligga på ”varför” man gör någonting.
Om jag enbart fokuserat på ATT jag återkommande har ont i ryggen med låsningar/dysfunktioner bakom skulderbladen så hade jag inte gjort någonting annat förutom att gå till min kiropraktor, knäcka loss låsningen för att sedan gå hem igen och invänta nästa omgång ont i ryggen med låsningar.
Men det gör jag inte…

Istället fokuserar på VARFÖR jag får ont i ryggen med låsningar/dysfunktioner bakom skulderbladen.
Varför? Jo, därför att mina tunga bröst i kombination med ett stillasittande arbete med gamnacke och framåtroterade axlargör mina bröstmuskler korta, irriterade och ömma vilket orsakar låsningarna och smärtan.
Lösningen – stretching, sjukgymnastik, massage och ergonomi. Det gör att mina bröstmuskler inte blir så korta och ilskna att det låser sig bakom skulderbladen vilket i sin tur orsakar smärtan.
Att fokusera på ”varför” gav mig en lösning –  ett sätt att förhindra att(!) jag får ont igen. Hade jag istället enbart fokuserat på ”att” så hade jag på min höjd suttit här med ett konstaterande att dela med mig av.

Jag hoppas att Magdalena får all den hjälp hon behöver i Thailand för att läka det som gör ont i henne, oavsett vad det är.
Så vida du inte är en änglamamma som tvingats uppleva sorgen av att förlora ett barn så kan ingen av oss ens komma i närheten av att förstå vad Magdalena gått igenom sedan hennes son förolyckades och hur det påverkat henne.
Hon åker till Thailand för att försöka läka och komma tillbaka som ett bättre människa, mamma, partner och vän och det är ett förmodligen både ett stort och skrämmande steg – att konfronteras med sina innersta rädslor och demoner – och alla fall ingenting jag tänker kritisera eller ifrågasätta här på bloggen utan jag tycker att det förtjänar respekt.

(Jag använder mig själv som ett exempel här eftersom jag kan tycka att det känns lite besserwissigt att sitta och tala om hur jag tycker att andra borde göra. Det är inte för att få inlägget att handla om mig själv utan istället berättar jag om vad som fungerat för mig och hur jag gjort och vem vet…? Kanske kan ett så här konkret exempel hjälpa någon annan?)