Det tog ett tag innan jag förstod att jag hade hamnat i en s.k. graviditetsdepression i början av min graviditet. Jag mådde ovanligt dåligt redan innan jag visste att jag var gravid. Jag var nedstämd och hade ångest varje dag. Jag fick panikångestattacker av det minsta lilla som gjorde mig upprörd. Jag ifrågasatte allt i mitt liv, jag kände mig otillräcklig, misslyckad, ful, världens sämsta mamma och ensam. Att min familj såg mig som familjens största skam. Att ingen var glada för vår skull att vi fick ett till barn. Jag grät mig till sömns många nätter.

Jag ville göra slut med Bill för att jag hatade när han fick se mig i mitt allra sämsta jag. Jag försökte stöta bort honom och kunde säga saker som sårade honom.
När jag mådde som sämst ville jag att Bill skulle också känna min smärta, därför drog jag ned honom i mitt helvete. Han var den som stod mig närmast. När det lugnat sig kommer jag alltid på mig själv hur orättvist detta var för Bill. Med svansen mellan benen bad jag alltid om ursäkt. Jag mådde ännu sämre efter det, för att jag förstod inte hur hemsk jag kunde vara mot den personen jag älskar. Fina, underbara Bill som tog hand om mig och fanns där för mig under min allra mörkaste period. Jag var så rädd att förlora honom mitt i allt detta. Jag var rädd att jag kände hur jag ville bara stöta bort honom ännu mer för att jag skämdes och tänkte att jag inte förtjänade honom. Jag var en förvirrad, förtvivlad, orolig och osäker själ.

Det gick så långt ibland att jag hade tankar om att jag inte ville leva något mer. Att det skulle vara lättare, då slipper jag vara en stor börda för min familj eller folk i min omgivning. Jag kunde titta ner i vår medicinlåda och fantisera om vilka mediciner som jag kunde ta för att skada mig själv.

Dock visste jag i samma sekund bland alla dessa hemska tankar att jag aldrig i hela mitt liv skulle skada mig själv. Framförallt mitt älskade barn i magen. Allt detta var bara en inbillning, illusion och tankar som helt ofrivilliga poppade upp i min hjärna. Jag hade en demon som levde i mig. //Foki

Nu när Atari blivit fyra månader så väljer Foki att skriva på bloggen om den depression som drabbade henne medan hon var gravid med sonen.
Som om det inte var nog med extrem smärta och Hyperemesis (extrema kräkningar) – livet slängde alltså även en depression i knät på henne.
Hon berättar även om det trauma som förlossningsläkaren utsatte henne för genom att vägra henne det kejsarsnitt som hennes barnmorska, läkare och psykolog beviljat henne då det var det bästa alternativet.

Mitt glada ansikte blev grått när läkaren började med att inleda meningen med att säga hur hon inte kommer att bevilja kejsarsnittet för att jag redan har fött vaginalt tidigare och kan lika gärna göra det igen. Hela min värld rasade. Jag blev djupt ledsen. Mitt hjärta slets sönder i miljoner bitar. Magen krampade ihop och jag fick inte ut något ur mig. Hur ska jag hinna bearbeta detta och ta in allt på nytt på en månad bara? //Foki

Som tur väl är så tappade inte hennes fästman Bill fattningen utan tack vare honom bad läkaren om ursäkt och beviljade Foki kejsarsnittet, men då var skadan till stor del redan gjord och de fick skriva om förlossningsbrevet där hennes största krav var att inte få den förlossningsläkare som först nekade henne snitt.
Foki fick även börja träffa sin psykolog igen efter händelsen och bearbeta ångesten som uppstod från händelsen. De jobbiga tankarna som hon hade tidigare och som hon bearbetade bort började komma tillbaka. Foki kände sig så stressad över att hon mådde dåligt nära intill förlossningen och känner att hennes fästman fick dra ett riktigt tungt lass.

Den här graviditeten är tyvärr en av anledningarna till Bills utmattningssyndrom. Han har tagit hand om oss och fått vara igång hela tiden utan någon längre vila i flera månader. Han var vår skepp och klippa. Men Bills kropp har fått arbeta på högvarv under en lång period och nu säger kroppen ifrån. I början blev jag lite ledsen och kände skuldkänslor, men det är faktiskt inte mitt fel. Vi är inne i det här tillsammans. På samma sätt som han stod vid min sida kommer jag att göra det för honom med. ♥

När jag mådde dåligt kände jag mig så ensam, därför ville jag dela med mig av min erfarenhet av depressionen. Det är ok att må dåligt, vi är fler som är drabbade. Depression kan komma i olika form och alla reagerar på olika sätt. Den kan uppstå av långvariga kriser eller stress. Ibland dyker den upp helt okontrollerat. Alla typer av depression är ok. Man kan tillåta sig själv att må dåligt men man måste komma ihåg att ta hand om sig själv också. //Foki

Jag håller alla tummar och tår för att hela familjen TV-spel(!) får må sitt allra bästa igen och snart är tillbaka på banan!
<3