Foki öppnar upp om sin gravid-depression

Det tog ett tag innan jag förstod att jag hade hamnat i en s.k. graviditetsdepression i början av min graviditet. Jag mådde ovanligt dåligt redan innan jag visste att jag var gravid. Jag var nedstämd och hade ångest varje dag. Jag fick panikångestattacker av det minsta lilla som gjorde mig upprörd. Jag ifrågasatte allt i mitt liv, jag kände mig otillräcklig, misslyckad, ful, världens sämsta mamma och ensam. Att min familj såg mig som familjens största skam. Att ingen var glada för vår skull att vi fick ett till barn. Jag grät mig till sömns många nätter.

Jag ville göra slut med Bill för att jag hatade när han fick se mig i mitt allra sämsta jag. Jag försökte stöta bort honom och kunde säga saker som sårade honom.
När jag mådde som sämst ville jag att Bill skulle också känna min smärta, därför drog jag ned honom i mitt helvete. Han var den som stod mig närmast. När det lugnat sig kommer jag alltid på mig själv hur orättvist detta var för Bill. Med svansen mellan benen bad jag alltid om ursäkt. Jag mådde ännu sämre efter det, för att jag förstod inte hur hemsk jag kunde vara mot den personen jag älskar. Fina, underbara Bill som tog hand om mig och fanns där för mig under min allra mörkaste period. Jag var så rädd att förlora honom mitt i allt detta. Jag var rädd att jag kände hur jag ville bara stöta bort honom ännu mer för att jag skämdes och tänkte att jag inte förtjänade honom. Jag var en förvirrad, förtvivlad, orolig och osäker själ.

Det gick så långt ibland att jag hade tankar om att jag inte ville leva något mer. Att det skulle vara lättare, då slipper jag vara en stor börda för min familj eller folk i min omgivning. Jag kunde titta ner i vår medicinlåda och fantisera om vilka mediciner som jag kunde ta för att skada mig själv.

Dock visste jag i samma sekund bland alla dessa hemska tankar att jag aldrig i hela mitt liv skulle skada mig själv. Framförallt mitt älskade barn i magen. Allt detta var bara en inbillning, illusion och tankar som helt ofrivilliga poppade upp i min hjärna. Jag hade en demon som levde i mig. //Foki

Nu när Atari blivit fyra månader så väljer Foki att skriva på bloggen om den depression som drabbade henne medan hon var gravid med sonen.
Som om det inte var nog med extrem smärta och Hyperemesis (extrema kräkningar) – livet slängde alltså även en depression i knät på henne.
Hon berättar även om det trauma som förlossningsläkaren utsatte henne för genom att vägra henne det kejsarsnitt som hennes barnmorska, läkare och psykolog beviljat henne då det var det bästa alternativet.

Mitt glada ansikte blev grått när läkaren började med att inleda meningen med att säga hur hon inte kommer att bevilja kejsarsnittet för att jag redan har fött vaginalt tidigare och kan lika gärna göra det igen. Hela min värld rasade. Jag blev djupt ledsen. Mitt hjärta slets sönder i miljoner bitar. Magen krampade ihop och jag fick inte ut något ur mig. Hur ska jag hinna bearbeta detta och ta in allt på nytt på en månad bara? //Foki

Som tur väl är så tappade inte hennes fästman Bill fattningen utan tack vare honom bad läkaren om ursäkt och beviljade Foki kejsarsnittet, men då var skadan till stor del redan gjord och de fick skriva om förlossningsbrevet där hennes största krav var att inte få den förlossningsläkare som först nekade henne snitt.
Foki fick även börja träffa sin psykolog igen efter händelsen och bearbeta ångesten som uppstod från händelsen. De jobbiga tankarna som hon hade tidigare och som hon bearbetade bort började komma tillbaka. Foki kände sig så stressad över att hon mådde dåligt nära intill förlossningen och känner att hennes fästman fick dra ett riktigt tungt lass.

Den här graviditeten är tyvärr en av anledningarna till Bills utmattningssyndrom. Han har tagit hand om oss och fått vara igång hela tiden utan någon längre vila i flera månader. Han var vår skepp och klippa. Men Bills kropp har fått arbeta på högvarv under en lång period och nu säger kroppen ifrån. I början blev jag lite ledsen och kände skuldkänslor, men det är faktiskt inte mitt fel. Vi är inne i det här tillsammans. På samma sätt som han stod vid min sida kommer jag att göra det för honom med. ♥

När jag mådde dåligt kände jag mig så ensam, därför ville jag dela med mig av min erfarenhet av depressionen. Det är ok att må dåligt, vi är fler som är drabbade. Depression kan komma i olika form och alla reagerar på olika sätt. Den kan uppstå av långvariga kriser eller stress. Ibland dyker den upp helt okontrollerat. Alla typer av depression är ok. Man kan tillåta sig själv att må dåligt men man måste komma ihåg att ta hand om sig själv också. //Foki

Jag håller alla tummar och tår för att hela familjen TV-spel(!) får må sitt allra bästa igen och snart är tillbaka på banan!
<3

 

Psykisk ohälsa är inte mode

Jag tänker att vi fortsätter i samma spår som morgonens inlägg – alltså att lyfta kvinnor som tagit till Instagram för att uttrycka ett ställningstagande de gjort.
Modellen Ayesha Tan Jones anlitades för att visa upp Guccis senaste kollektion, som de av någon anledning valt att illustrera med att använda tvångströjor, någonting hon protesterade mot under själva visningen.
Genom att lyfta sina händer på vilka hon skrivit ett budskap så tog hon ställning mot att använda psykisk ohälsa som någon typ av modefluga.
Många av hennes kollegor stöttade henne och flera stycken donerade delar av sitt arvode från showen till välgörenhet som stöttar just människor med psykisk ohälsa. Ayesha donerade hela sitt arvode till välgörenhet.

Gucci förklarade inslaget med att tvångströjorna har tagits ur sin kontext och var en del av ett bredare koncept om att ”bryta sig loss”, någonting som vissa modekritiker inte tycker framgår alls.
Dock säger sig modeföretaget välkomna Ayeshas protest, så vi får ju hoppas att de anlitar henne igen då…

Molly Sandén – en hjälte

Om det någon situation som förtjänar ett fett, jäkla BAAAAAAAM så är det nu!
Molly Sandén, låtskrivaren som av ”kollegorna” marginaliserades till någon typ av kuttersmycke som enbart fick vara med i studion eftersom världsartisten Jason Derulo ville ligga med henne.

Att hon skulle ha varit med och skrivit låten ”Stupid Love” ville de andra låtskrivarna (Derulo, RedOne, Novel Jannusi, Aleena Gibson, Rush och Jordan Sapp) inte alls medge, utan Molly togs helt bort som kreatör och omnämndes enbart som körsångerska.
Om det rör sig om alla övriga låtskrivare vet jag inte, men det låter onekligen så av det som Molly delat med sig av.
Vad Aleena Gibson hade för roll i exkluderandet av Molly vet jag inte, men med tanke på att de båda arbetat tillsammans på Mollys tidigare skivor så gör nog den kniven lite extra ont att få i ryggen om det visar sig att även Aleena höll i handtaget.

Så vad gjorde Molly?
Först blev hon ledsen.
Sedan blev hon arg.
Sedan marscherade hon in till tio kostymklädda män och slängde fram den ljudfil som tydligt visade att hon i högsta grad hade varit med och skrivit låten.
Molly hade nämligen spelat in alltsammans på sin mobil och den inspelningen var det ingen som kunde argumentera med. (Här finns det plats för ett litet ”BAM”)
”And the rest is history” kan man säga…
Molly Sandén står nu med som låtskrivare på Stupid Love och har förhoppningsvis fått sina royaltypengar utbetalda retroaktivt, men viktigast av allt är att hon fått upprättelse.

Därför utnämndes Molly Sandén till Upphovsrättens Hjälte på Bokmässan i Göteborg och det är hon SÅ värd! 

Öppet Spår

Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli satt på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… 🙂

Livet är bra jäkla orättvist ibland

Terese Alvén hann aldrig slutföra sin femte bok innan cancern klampade in och tog henne ifrån alla de människor som älskar henne så.
Istället har boken färdigställts med hjälp av vänner och familj – bland annat Jane Haglund och Tess man Glenn Boström – som i tisdags besökte programmet ”Efter fem” för att berätta om Terese, om livet utan henne och om boken ”Rörelserik: 52 utmaningar som får i gång hela familjen” som kommer ges ut postumt i oktober.

Som jag skrivit tidigare så kommer alla Tess intäkter från boken gå till cancerfonden, så för att hedra hennes minne, både som influerande författare men också som den vän som hon var till så många av oss, så kommer jag använda min stora plattform för att lyfta upp den och förhoppningsvis generera pengar till cancerforskningen.

Det här inlägget är alltså inget samarbete som jag ombetts att skriva, utan jag skriver det för Tess så att hon kan få leva vidare genom sina ord och sin kunskap och aldrig, aldrig blir bortglömd.
Vill du köpa Tess femte bok så släpps den på Adlibris i oktober. Här kan du förhandsbeställa den om du vill.

Låt klock-kriget börja!

Samtidigt som Daniel Wellington pumpar ut nya klockor att marknadsföras via influencers så sticker Calle Schulman upp huvudet likt en trollerikanin i en hatt och meddelar att han köpt in sig i klockföretaget ”Boom Watches.
Han är eld och lågor på Instagram och meddelar att det här nog kan vara något eftersom man kan matcha klockan med sin outfit.
Med hans kod från du två armband på köpet.

Jag började fundera..
Kan det här komma att bli en seriös konkurrent till Daniel Wellington med sitt innovativa armbandsbytande?
Hmm…det låter lite smått bekant måste jag medge…
Kan det vara för att det redan finns en klockföretag som gjort detta tidigare?
Utbytbara armband…
Åh, vad heter det!?!?
DANIEL WELLINGTON KANSKE?

Så här det på Egoinas blogg 2018 när det begav sig:

Just nu har Daniel Wellington sin populära free strap campaign som innebär att om man köper en klocka får man välja ett extra klockarmband på köpet. Alltså två klockor i en! Man kan välja mellan läder eller tyg och matcha precis som man vill. //Egoina

Kanske har Calles klocka några finesser som jag missat?
Utbytbar urtavla?
Det tror jag nämligen inte att man kan göra på en klocka från Daniel Wellington så här finns det lite av en öppning för Calle och hans klocka.

Jag är så trött på reklamen för Daniel Wellington som alltid kommer i influenciska stim – alla på en gång!
De här är den enda klocka jag kan tänka mig att marknadsföra:

Skulle Flavor Flav släppa en kollektion halsbandsklockor så kan du ge dig på att jag står först i kön för ett samarbete, och hör sen…

 

Upprört efter Magdalena Graafs uttalande om utbrändhet i Amelia

I det senaste numret av tidningen Amelia intervjuas Magdalena Graaf och gör ett uttalande som upprört många. 
På frågan om hur hon mår idag så svarar hon att det enklaste nog hade varit att gå in i väggen, som alla andra gör, men att hon inte har lyxen att kunna välja att vara svag eftersom hon har barn.
Hmmm…ja, ett lite märkligt uttalande kan tyckas då psykisk ohälsa sällan är någonting man väljer, det är snarare någonting man drabbas av.

Magdalena tar nu till sin blogg för att förklara sitt uttalande och ber om ursäkt om någon tog illa vid sig:

Jag ber ÖDMJUKT om ursäkt utifall du/ni tagit illa vid er av min intervju ang ”att gå in i väggen” (En liten del av en lång intervju i Amelia)
Självklart är det INGET man väljer att göra. Vi bestämmer givetvis INTE över våra kroppar.
När kropp, hjärta, förstånd och själ brakar, då står vi maktlösa inför en gapande avgrund. Inget kan rädda oss.

Vad jag menade i intervju (det kanske inte framgick så tydligt) Jag uttryckte mig säkert klumpigt åt. MEN talade bara för mig själv.
Det var en fråga i samband med Isaks bortgång, och hur jag mådde, mår
Jag kunde INTE braka, gå in i väggen, ha lyxen att själv dö av sorg. Vara svag. Falla, sluta i allt.
Jag hade 4 andra barn att ta hand om. Skulle de förlora en mamma OCH en bror på samma gång?
Jag var tvungen att bita ihop och vara stark för deras skull. Lägga min egen smärta åt sidan och försöka vara fungerande.

Självklart kan vi INTE alltid välja det. Men för mig var det min enda ”riktigt fungerande handling” då mina barn redan fått uppleva mer trauman i sina liv än vad de ska behöva göra. //Magdalena Graaf

Magdalena skriver i sitt inlägg att det blev skevt och konstigt att prata smal, vikt och lycka i samma sammanhang i intervjun (i stycket efter), och det kan jag hålla med om.
Också lite märkligt – att göra reklam för en massa olika piller i samma inlägg som man berättar om sonen bortgång.
Kunde inte det väntat lite?
En kvart eller så och fått ett eget inlägg istället för att varva sorg med rabattkoder?

Kiss and make up, med Booken och Myggan

Det är skönt att se att vänskapen fortfarande är intakt mellan My Martens och Anna Book – dagens dumpning till trots.
En kort bakgrund till den som inte vill se videon:
My och Anna hade bestämt att ses utanför Mys arbetsplats, men när Anna kommer dit är det igenbommat och låst. Senare får hon veta att My varit hos frisören istället utan att meddela sin vän detta, och av videon från Annas Instastory att döma så var hon allt annat än imponerad av sin vän.

Jag kan på rak arm säga att jag hade blivit vansinnig!
VANSINNIG!
Inte att någon är sen, det kan hända vem som helst och är oftast helt oavsiktligt. Men att som My här – totalt skita i sin vän som hon bestämt träff med för att istället gå till frisören – är ett högst aktivt och medvetet val som visar på en viss grad av respektlöshet gentemot väninnan, särskilt som hon inte ens bryr sig om att meddela Anna att träffen måste skjutas fram en smula.
Jag hade vänt på klacken och gått, i samma sekund som jag förstått anledningen till varför jag står utanför en stängd butik utan varken sms eller samtal i min telefon.

Anna gör sitt bästa i videon här under för att inte visa hur irriterad hon är, men jag tycker hon har all rätt att vara just det.
Throw a bitch fit baby, you are allowed. 🙂

Tack för tips!

Oavsiktlig humor från Team Löwengrip?

Ibland går det helt enkelt inte att låta bli, so sue me!
När skämten serveras som på det här viset, som på en välpolerad bricka så vore det synd och skam att inte dela det med de av er som har samma dåliga humor som jag har.

Det här lär säkert dela er i två läger – vilka är med mig ombord på humortåget och vilka tycker att det här var lika tråkigt som att titta på en snögubbe som sakta smälter?

Team tåg eller team Snögubbe?

Tyckte du att det här var sämre än Team Smält Snögubbe så får du glädjas över att inlägget kom upp kl 05.30 och inte kl 09 som normalt sett är dagens första inlägg.

Kan Instagram hjälpa till att rädda världen?

Instagram är en djungel av bilder, och ibland stöter man på vissa som gör mer intryck än andra.
Efter att ha läst om att Greta Thunbergs senaste utnämning belönat henne med 1 miljon kronor så klickade jag mig vidare in på olika konton som rekommenderades till mig, och där såg jag bland annat dessa bilder.
Vissa av dem är förslag på saker man skulle kunna göra för att skydda och hjälpa miljön, och vissa av dem har redan implementerats.

Vilken tror du mest på?
1. Varningsbilder och text på plastmuggar i stil med de som redan finns på tobak.
2. Att pantade burkar kan användas som betalning på tunnelbanan.
3. Lite publikt skammande.
4. Att varje hundbajs hanteras olika beroende på var den ligger

Jag tänker att nummer ett med en mindre modifikation – att djuren som drabbats av plasten är små söta hundvalpar och kattungar.
Jag tror det skulle ha en betydligt större effekt på oss, även om scenariot är helt fabricerat.