Öppet Spår

Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
Dock undanber jag mig politiska diskussioner, tack!
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli sattes på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… ?

Ps! Tjafsa mindre!

Foki blir hobby-influencer!

Nu under sommaren ville jag bara fortsätta att njuta av den härliga tillvaron för att till hösten kommer vårt liv att se annorlunda ut.
Både Atari och Zelda kommer att gå på förskolan. Bill har kommit in på högskolan och jag vill slutföra MBA-utbildningen.
[…]

Det jag vill komma fram till nu är att jag ska sluta jobba kring sociala media under tiden jag studerar. Jag kommer fortfarande att blogga, uppdatera på Instagram och håller kontakt med er såklart! Mitt liv är utan tvekan mycket roligare med er i det. Jag uppskattar vår fina relation och är tacksam att ni har så mycket tålamod med mig. Jag värderar vår relation oerhört mycket ska ni veta. Som vi har vuxit upp tillsammans kommer mina barn att växa upp med er också, helt sjukt!

Varför jag har valt att inte jobba kring sociala medier nu är att jag inte vill sätta ytterligare press och mer saker på min att göra lista. // Foki

Foki har bestämt sig för att helt sluta arbeta med bloggen och tjäna pengar på den under tiden som hon slutför sina studier för en MBA.
Hon vill helt enkelt inte lägga mer press på sig utan vill kunna fokusera på familjen och studierna, då fästmannen Bill också ska sätta sig i skolbänken.
Det kan tyckas vara en enkelt beslut att ta, men jag tror snarare att det är motsatsen.
Som en väl inarbetat och etablerad influencer så går det att tjäna bra pengar, även om man inte uppdaterar flera gånger om dagen, men precis som hon skriver så är det ändå en konstant press med deadlines som ligger i bakgrunden och stressar och hon vill HELT slippa det, något jag till fullo respekterar.
Det var ju så jag trodde att Isabellas sociala medier skulle bli när allt gick åt skogen för henne – minns ni det här inlägget där hon ville bli ”mer mamma”?
Jag skulle snarare säga att det blev helt tvärt om för Isabella – hon har bara blivit mer resande flickvän –  men så bygger nog betydligt mer av Isabellas identitet på sociala medier än vad Foki någonsin gjort, ens när hon var som störst.

Foki är betydligt yngre än mig men ändå så jäkla vis på något sätt.
Like an old soul…
Det här kommer bli hur bra som helst för henne, det är jag säker på!

 

Barn och sorg?

Är det fel att visa sorg för barn?

Det vart intressanta kommentarer under min status där jag skrev om att vi en kväll besökte morfars grav för allra första gången. Det var jag, våra barn, min mamma, min styvpappa, mina bröder och min älskade mormor.

En fråga bland kommentarerna:

För vems skull är barnen med vid gravplatsen? Och varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta?”.

Hugo var på konferens i Helsingborg. Det skulle kännas jättekonstigt att ringa till någon och be om barnvakt för att jag skulle åka till graven. Vi åkte dit för familjens skull, för att hälsa på vår morfar, mammas pappa och min mormors själsfrände.

& gällande att ”se föräldrar/anhöriga gråta”. Menar hen, i hens fråga att man inte bör visa äkta känslor gentemot barn? Hur ska man då kunna fostra till att det är okej att visa känslor?

För mig är känslor naturligt. Ibland är jag glad, ibland rädd, ibland arg och ibland är jag ledsen. Under hela mina barns uppväxt har detta känts viktigt för mig- att man äger sin egen känsla och känslor. // Paula Rosas

Paula förvånas över att ett ämne som att ta med barnen till kyrkogården har engagerat så pass mycket som det gjort.
Varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta? var en av kommentarerna.
Utsätta dem för sorg? Utsätta dem? Sorg är inget spökhus på Gröna Lund som man ”utsätter” barnen för, och som man kan välja bort om det blir för läskigt.
Hur mycket man än vill så kan man inte skydda barn från sorg eller död. Den kommer när den kommer och det är väldigt lite vi kan göra åt saken, hur mycket vi än vill kontrollera den.

Sorg är en del av livet men sorg är också ett tecken på kärlek.
Man sörjer för att man älskat.
Så länge man pratar med barnen om varför man är ledsen så ser jag inga som helst problem med att ta med barn till en kyrkogård.
”Jag är ledsen för att jag älskar X och saknar X nu.”
Det är väl mycket bättre än att man försöker dölja att man är ledsen, som att sorg är något fult eller fel?

Hur tänker ni?
Hur har ni gjort?