Att vara känd inte ska vara en brasklapp för att få snyfta i tv och inte alls tänka på de som polisanmält dig för våldtäkt. Det kallar Guillou för ”kändisjakt”. Han menar att feminister jagar kändisar när de borde göra annat vettigt. Att han inte begriper att det som vi ser i offentligheten är ett symptom på en sjukdom som genomsyrar hela samhället.
Vi jagar inte kändisar, vi jagar en plattform åt de okända kvinnorna som polisanmält männen som snyftar i ljuset.
[…]

Guillou tycker att feminister ska ”jubla och skåla champagne” när både Lambertz och Ismal i gör varumärkessjälvmord genom att bara öppna sina munnar. Jag inser att Guillou ser oss feminister som ett hämndlystet släkte som ringdansar kring män som brinner på bål när allt vi vill skåla champagne till- och ringdansa runt är kvinnor som kan gå ut i trygghet. Den festen är ganska långt bort Guillou.
Så mycket han missar, så lite han ser, den där Guillou. // Elaine Eksvärd

Jan Guillou pratar om en rädsla för det feministiska drevet, och jag blir lite extra nyfiken på just detta.
För precis som Elaine skriver så finns det väldigt många andra saker att vara MER rädd för, än ett feministiskt drev (och då har jag ändå haft Cissi Wallin efter mig vid flertalet tillfällen).
Våldtäktsmän, exempelvis.
Jag är rädd för våldtäktsmän.
Jag är rädd för att gå ensam hem i mörker.
Jag är rädd för att någonting ska hända kvinnor i min närhet och som jag älskar, när DE är ute i mörker.

Jag är inte rädd för Jan Guillou, men jag är rädd för vad innehållet i Jan Guillous krönika kan få för effekt om den tas för sanning, istället för vad den faktiskt är.
En gubbes egenkomponerade bild av feminister som champagneskålande och manshatande ragator med nyslipade högafflar.
Fördomar och okunskap i en enda härlig kvinnoföraktande kompott.

Kan man lära gamla hundar sitta? 
Jag är fan tveksam ibland…