v

Reunionavsnittet kom ut på HBO Nordic i torsdags. Det är uppbyggt som en godispåse av throwbacks, bloopers och nostalgi. Men vad som framförallt är svårt att undgå är hur de sex numera femtioåriga vännerna ser ut som en samling getingallergiker. Kinderna så fyllda av botox och fillers att deras tårfyllda ögon över att vara tillbaka i studion krympt till knappar i ansiktet.
Obs. Folk får göra vad dom vill med sin kropp. Men det går samtidigt inte att frångå:
ingenting säger att tjugo år gått så mycket som ansträngningarna att dölja det. // Sandra Beijer

Sandra Beijer skriver så extremt träffsäkert om samma sak som jag både tänkte och kände, när jag tittade på reunionavsnittet av Vänner.
Ett avsnitt som alla vi Vänner-fans längtat och väntat på.
Hon skriver om hur Jennifer Aniston och David Schwimmer läser den där scenen som ledde till att Ross och Rachel kysstes passionerat utanför fiket Central Perk, samtidigt som regnet öser ner.
En scen som jag tror representerar ren romantik för många, så även för mig.

När jag blundar framför skärmen hör jag Ross and Rachel. Då skulle det lika gärna kunnat vara 1995. Men när jag öppnar ögonen ser jag dom inte. Jag ser bara Jennifer Aniston och David Schwimmer. Deras ansikten har upphört vara några som helst andra karaktärer för länge sedan.

Magin de allra största skådespelarna besitter: att helt kunna gå in i rollen och få tittaren att glömma verkligheten är dold bakom mängder av fillers. Allt man ser är två Hollywoodstjärnor rika som troll som för länge sedan nått sin peak. Och det handlar inte om deras ålder – utan deras desperata önskan bort från den. 

Skräcken för döden går inte att dölja hur trovärdiga skådespelare de än är. Det spelar ingen roll hur många sprutor de tar, hur många knivar de lägger sig under för att metodiskt låta ögonhålorna skjutas längre in i ansiktet, längre bort från tittaren. Det sitter inte längre i blicken. Det sitter i huden. // Sandra Beijer

Det är i texten som den här som jag verkligen inser hur briljant Sandra är på att skriva,
Jag hade aldrig ens kunnat komma i närheten av att beskriva det så bra som hon gör, trots att känslan hon förmedlar i sitt inlägg är densamma som jag känner.

SPOILER ALERT!
Och på tal om Vänner-reunionavsnittet. (Ni som sett det…)
Hur reagerade ni på den romansbekännelsen som två av Vännerna serverade som ett litet körsbär ovanpå glassen som var detta avsnitt?