Jon och Janni har sålt Casa Castle i Marbella

Först var det Casa Camo som utgjorde Jon och Jannis hem i Marbella.
Sedan flyttade paret till Casa Castle, där de blev en familj, som man och hustru och med barnen Leon och Leias ankomster.
Nu berättar paret att detta drömmiga hus är sålt och att de är på väg mot nya äventyr.
Vad tror ni kommer härnäst för familjen Olsson Delér? Kommer de stanna i Marbella? Landa i lägenheten i Monaco eller bosätta sig någon helt annanstans?

Oavsett vad de väljer att göra så är jag säker på att det kommer vara extravagant.
Jag tror inte Jon Olsson kan göra någonting, annat än extravagant. 🙂

Är det oromantiskt med äktenskapsförord?

Första steget är dock alla avtal, det låter trist men vi måste redan nu enas om vad som händer med bolaget om vi skulle vilja gå åt olika håll. Det är alltid svårare och mer riskfyllt att driva företag ihop när man är ett par. Allt sådant måste vara på plats innan man trycker på startknappen. Det var likadant när jag gifte mig, samma vecka skrev vi ett äktenskapsförord som sa att det man äger, äger man själv. Hade jag inte haft det hade Odd haft rätt till hälften av mina aktier. Man får vara försiktig, hur mycket man än älskar personen.. Kram! // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip planerar att starta upp ett bolag med sin sambo, och beskriver turerna kring det och hur de redan nu måste enas om vad som händer med bolaget om de gör slut och går åt skilda håll.
Samma vecka som hon gifte sig med Odd så skrev de ett äktenskapsförord. Hur mycket man än älskar någon så bör man vara försiktig.
Är det oromantiskt med äktenskapsförord? Betyder det att man redan från början inte tror att relationen ska hålla eftersom man helgarderar inför en skilsmässa?

Jag tycker inte det är ett dugg oromantiskt med ett äktenskapsförord.
Verkligen inte….
Jag tänker väl att de flesta som gifter sig, gör det med ambitionen att det ska hålla livet ut, men sanningen är ju den att inte alla äktenskap håller, vad man än trodde när man sa sina löften den där dagen.
En skilsmässa är tillräckligt jobbig som den är, utan att man ska börja bråka om vad som tillhör vem mm och hur saker och ting ska delas.
Jag tycker inte det är oromantiskt med äktenskapsförord. Jag tycker det är smart, vuxet och ansvarsfullt att på förhand bestämma att om man nu hamnar på en plats i livet där man vill gå skilda vägar – hur gör man det då så skonsamt och respektfullt som möjligt.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig, så varför göra det svårare och mer plågsamt än man behöver?

Hur ser du på äktenskapsförord?
För eller emot?

Gabriella Joss drabbad av en…

ja, vad är det hon drabbats av egentligen?
En stalker? En imitatör? En bedragare? En besatt?
Jag vet faktiskt inte i vilket fack man stoppar in en person som låtsas vara någon annan på sociala medier, med allt vad det innebär. Den här ryska personen har alltså skaffat sig ett Instagramkonto där hen uteslutande postar bilder från Gabriella Joss liv, och låtsas är hennes egna.
Jag tycker över lag att sådant här beteende är obehagligt, men när hon blandar in och publicerar bilder på Gabriellas barn så höjer sig den obehagliga nivån ytterligare ett snäpp.

Gabriella har bett sina följare om hjälp med att anmäla kontot så det blir nertaget, och jag tror faktiskt att så nu har skett. 
Men visst fan är det obehagligt att en människa i Ryssland leker att hon är Gabriella inför sina 5300 följare, som förmodligen inte har en aning om att de följer ett fejkat konto.
En av Gabriellas följare som pratar ryska, skriver i ett DM till henne hur den här fejk-GabJoss helt gått upp i sin karaktär och verkligen levt sig in i hennes liv.
CREEPY!

Hur är man funtad om man gör något sånt här?
Varför gör man det?
Är ens egna liv så pass tråkigt och ointressant att man måste låtsas vara någon annan för att överhuvudtaget ha något att posta på sociala medier?

Camilla Läckberg, barn och pengar

Trots att Camilla Läckberg är god för X antal miljoner så vill hon för allt i världen inte att hennes barn ska bli bortskämda pga det. 
Hon själv började jobba extra när hon var 11 år och är fortfarande av åsikten att man inte lär sina barn någonting genom att ge dem allt.

Det är klart att det finns olika nivåer av allt, men jag minns hur hon svarade på en fråga och detta när sonen hade på sig byxor med Gucciloggan på. (Sådana där ”Joakim Lundell-byxor i plysch, ni vet ?) Hon berättade då att sonen fick spara ihop till hälften av vad byxorna kostade, och så stod föräldrarna för den andra hälften.

Det låter väl som ett ganska rimligt upplägg, eller hur brukar ni göra?
Eller hur gjorde era föräldrar när ni var barn?