De där märkliga friheterna folk tar sig vad gäller gravida kvinnor

Veckans tanke  Vad är grejen med folks besatthet över att få berätta för mig hur stoooor jag är? Jag förstår att jag ser gravid ut och tycker generellt det är trevligt när det uppmärksammas, men varför måste det av främlingar alltid göras i kontexten att jag ser “för” gravid ut? Så himla märkligt beteende. Jag tar generellt inte illa upp över “oj du ska föda när som helst”-kommentarer, men när folk inte bara kan släppa det där när jag säger att det är tre månader kvar gör mig faktiskt irriterad. De vill verkligen poängtera att jag är stor, för stor, – onormalt stor.  Efter chockat ansiktsuttryck och ”ooooooj, vaaa? NÄÄ?? Är du säker?!” säger de saker som “min dotter ska föda i augusti och hennes mage är inte alls så stor”, “det måste vara en gigantisk bebis” och “jaha ja men då är det ju tvillingar”.  Alltså jag tar inte illa upp över att folk säger att jag är stor, det kanske jag är, men är så trött på att det sägs på ett sätt som om det vore något fel och konstigt. Vad är poängen med det? Vad vill de uppnå när de fortsätter tjata om magens storhet (?)? Det är ju olika för alla och det är många faktorer som spelar in. Hur bebisen ligger, moderkakan, hur magen såg ut från början, fostervatten, livmodern osv osv. Trött på alla oförskämda jävlar. Låt min stora mage va ☺️
Bildkälla: Egoina blogg

Människor som håller på så här, är det samma liga som de som oombedda tar gravida kvinnor på magen eller tillhör de en annan kategori?
Och när vi ändå håller på att kategorisera människor, var stoppar vi in personer som ställer dumma frågor om helt uppenbara saker?
Som ”har du klippt dig?” till någon man känner och så uppenbart vet har kapat av en halvmeter hår?
Varför gör man det?
Det SYNS ju att personen klippt sig?
Är det att ta sig för stora friheter, att säga någonting positivt (förhoppningvis) om personens hår utan att först ställa kontrollfrågan OM?

Och sist..
Människor som äter någonting äckligt och som sedan propsar på att andra ska smaka.
Varför?
Jag tror dig, jag behöver inte smaka.
Litar man inte på sitt eget omdöme eller vill man bara inte vara vara ensam om att ha smakat det äckliga?

Människor alltså… 😉

Johanna Toftby om att se ung ut

”Ju mer smink man har – desto äldre ser man ut ?” – kommenterar Johanna Toftby på Magdalena Graafs bild. 
Jag vet inte om jag riktigt håller med henne där. Se ung ut genom att inte sminka sig? Nä, kan verkligen inte se det, i alla fall inte vad gäller mig själv.
När jag är osminkad – särskilt vintertid – så ser jag inte ung ut, jag ser snarare ut som ett 200 år gammalt lik som någon gömt undan i en krypta någonstans.
Ansiktsfärgen växlar mellan vit och lila och får huvudkaraktären i The Ring (ni vet, hon som kommer utkrypandes ur tvn) att se ut som ett under av rosighet, fräschör och liv.

I kommentarsfältet får Johanna mothugg av följare som inte tycker att hon ska uttala sig om saken eftersom hon både använder botox och fillers, men är det verkligen samma sak?
Att se ung ut och att se naturlig ut?
Går de hand i hand? Kan man inte se ung OCH naturlig ut?
Är det antingen det ena eller det andra?

En liten gissningslek med Hanna Schönberg och Prada

Hanna Schönberg flyter omkring i en sån där uppblåsbar ring som de flesta av oss, säkert både ägt och lyckats ha sönder innan sommaren var över.
Köper man den på Gekås eller rent av i någon strandbutik på playan så gör det inte så mycket om den inte håller mer än några få dagar, men det har givetvis inte Hanna gjort.
Hennes badring är nämligen designad av Prada och kostar…

Ja, vad tror ni?
Hur mycket kan en uppblåsbar ring med Pradas logga kosta?

Har du gissat klart? 
Då kan du klicka här för att få svaret. 

Thanks for playing! 😉

”Who the fuck is Bobby?”

Igår kväll tittade jag på SVTs dokumentär om kändis-frisören Bobby Oduncu.
Han är en person som, inte riktigt är en influencer, men som befunnit sig i periferin av sociala medier så länge jag kan minnas.
I dokumentären skildras hans liv, uppväxten i Södertälje, i en syriansk familj med en mycket religiös kristen-ortodox pappa, som inte kan acceptera att hans son är gay.
Genom hela dokumentären så gör sig Bobbys längtan efter sin pappas kärlek och acceptans hörd, och det gör ont i mig när dokumentären visar att pappan till och med vägrade komma på hans och partnern Jimis bröllop.

Bobbys liv verkar ha kantats av sorg.
Först pappans vägran att acceptera Bobby för den han är, och längtan efter att få sin pappas kärlek och respekt, och ovanpå det så är det någon som anlägger en brand i hans salong i centrala Stockholm,
Sedan Samuel, Bobbys första stora kärlek, som avled i sömnen efter att paret varit och firat ett bröllop. När Bobby till slut går vidare så träffar han och gifter sig med den yngre Jimi Bennet, ett äktenskap som tar slut , bara fyra år efter det storslagna bröllopet. För första gången delar Bobby med sig av detaljer om uppbrottet som inte varit kända tidigare och man får se honom på nära håll, ta ner detaljer i hemmet som påminner om deras äktenskap, bland annat en stor bild på ex-maken.

– När min man bestämmer sig för att lämna mig så var det som att plocka ut mitt hjärta, säger han i dokumentären.
Han beskriver hur han verkligen inte förstår någonting av det som händer.
De hade ju planerat för framtiden – att köpa hus och skaffa två barn – och så tar det bara slut.

Jag vet inte om jag säga att jag vet vem Bobby är nu – Who the fuck is Bobby? – men det jag vet är att jag mest bara vill ge honom en kram. 
Att öppna upp sig och vara så här transparent och ärlig kan inte ha varit lätt alla gånger, men hur kan man känna annat än sympatier för honom?
Jag rekommenderar er alla att se ”Who the fuck is Bobby”.
Du hittar den HÄR på SVT Play.