Jag har tidigare haft synpunkter på Hannas inställning till hundägande, och nu är jag där igen.
Som den bittra kossa som jag då tydligen är (för att jag var tvungen att avliva min hund och inte för att jag reagerar i egenskap av någon som relativt nyligen haft en valp) så har jag svårt att förstå hur man kan resa bort i två veckor, bara någon månad efter att man hämtat hem en liten hundvalp.
En hundvalp behöver trygghet och stabilitet i början, både för att acklimatisera sig och må bra, men även för att bli rumsren, någonting som jag även skrivit om i det här inlägget.

Då frågade jag Svenska Kennelklubben om vad en valp behöver sin första tid i det nya hemmet.
De svarade följande:

SKK: Alla valpar är värda en trygg uppväxt. Första tiden är mycket viktigt för valpen då den kräver både uppmärksamhet och tid. Det ska också byggas upp ett ömsesidigt förtroende mellan valp och ägare. Rutiner ska skapas när det gäller utfodring, promenader, aktiviteter och vila. Under sin första tid ska den också lära sig att bli rumsren. Inte att förglömma sällskap och kärlek. Har man inte tiden som detta krävs rekommenderar vi att inte skaffa sig en hundvalp. Att vara hundägare innebär ett ansvar – gentemot både valpen, samhället och dess omgivning.

Trodde Hanna att hon skulle kunna leva på som vanligt, och att valpen bara skulle vara något kul tidsfördriv eller en leksak man kan stänga in i en garderob när man ska göra annat?
Valpens första tid är ju mer än första månaden, och nu ska den alltid vara utan sitt matte i två hela veckor?

För oss var det valpens behov som styrde allt den första tiden, för att säkerställa att hon fick en så bra och trygg start med oss som möjligt.
hur har ni gjort, ni som också köpt valpar?
Är jag bara en hönsmamma?
Borde man vara mer som Hanna, och sluta upp med daltandet med hundvalpar?