Jag upp dessa två inlägg efter varandra i mitt Instagramflöde och de går båda två under temat ”magar”.
Molly skriver om hur hon drar in magen så fort hon hör kameraklicket, trots att hon är gravid. Att det är så sorligt att det skulle behövas en bebis i magen för att hon skulle komma på sig själv med att göra det här. Att hon trodde att hon kommit längre. I sitt inlägg ger hon i alla fall sig själv löftet att ”aldrig mer”.
I sitt inlägg tar Therese Wickmans också upp magen, och reflekterar över hur snabbt det gick för henne att börja ogilla den. Och att vi spenderar så mycket tid med att försöka ”fixa” någonting som aldrig ens gått sönder.
Magen.
Är det ett laddat ord/område för dig?
När jag var typ 13, 14 år gammal och med i Pingstkyrkan så bad jag till gud varje kväll om att få en platt mage. Fuck fred på jorden, jag ville ha en plattare magen. Jag lovade, att om jag bara fick det, så skulle jag aldrig mer be om någonting mer, någonsin.
Hur stört?
