Barnen är här! Jag är hel igen! Men jag har lärt mig att inte säga så när Paul hör för han tolkar det som att jag inte är hel när jag bara är med honom. Att det livet liksom inte är tillräckligt. Jag förstår hur han tänker men mitt svar är inget han vill höra. Hur lycklig jag än är med Paul så känner jag inte att livet är 100 % bra, eller att jag är helt lycklig – Om inte barnen är här. Är det elakt av mig att säga så? // Isabella Löwengrip
I Isabellas klommentarsfält skriver de allra flesta att man nog inte kan förstå kärleken till sina barn om man själv inte har några, och det kan jag nog hålla med om. Jag kan inte förstå hur det känns att längta sönder efter sina barn, samtidigt som jag inte tycker det är någonting konstigt att känna så.
Jag hade nog snarare ifrågasatt om en förälder inte saknade sina barn eller kände det som att någonting saknades utan dem. Det hade väl varit ett tecken på ett ganska dysfunktionellt föräldraskap, att inte sakna sina barn?
Eller tänker jag fel här?
Paul får nog kanske ta sig en funderare vad gäller det egna egot, om han känner sig hotad av Isabellas kärlek till sina barn.
Från en bonusförälder till en annan så måste jag säga att det är ett ganska barnsligt sätt att resonera på, och att det är någonting Paul själv i så fall behöver jobba på.
Isabella bör göra noll och ingenting åt saken.
Vad säger ni?
Laila Högfeldt har satt ihop 10 set med sitt företag Leniotes produkter som du kan tävla om 
