Alexandra Nilsson tar med sig sina följare för att ”snärta” loss två tatueringar, en i nacken och en på handledens insida. Det här är en process som brukar ta några gånger och som jag förstår det så gör det ont som fasen.
Rosetten Alexandra har i nacken hoppas hon ska vara borta med den här sessionen, medan rosetten på insidan av handleden verkar vara mer svårlasrad.

Hon får frågan om hon ångrar alla sina tatuereingar och svarar följande:

Ja. Jag vill inte se dessa tatueringar mer då dom påminner för mycket om en tid jag inte kan relatera till längre.. Vill bara gå vidare oh inte behöva se dessa ständiga påminnelser. Sen fattar jag inte varför jag gjorde 2 rosetter, räckte det inte med en?! ? Men jag har alltid varit extremt impulsiv och agerar gärna innan jag hunnit tänka. Något jag kämpar med varje dag. ?

Kanske är smärtan lite lättare att hantera om man slipper betala för den? Fy vad surt att först betala för att få tatueringen gjord – kostar pengar och gör ont – och sen för att ta bort den – vilket också gör ont och kostar pengar.
Det är kanske här det där bristande konsekvenstänket som Alexandra pratar om gör sin storstilade entré? Jag undrar hur många som fortfarande idag är böjda över tatueringen som gjordes under alkoholpåverkan på ungdomens partyresan till Kreta? Ofta var det rosetter och fjärilar för tjejerna och för killarna tribaltatueringar runt överarmen.
Hur många bär dem stolt?

Jag undrar om Dessie har kvar sin ”Dessietatuering” i svanken fortfarande?