
Jag får ofta förfärade kommentarer från kvinnor över att jag gör saker själv.
–Men du kan ju inte åka och bada själv? Det kan vara farligt! Hur vågar du gå ut i skogen själv, tänk om det kommer något djur? Hur vågar du köra så långt själv med barnen. Blir du inte trött? Är du inte mörkrädd när du är själv i stugan? Hur vågar du resa själv, känns det inte läskigt? Ska du verkligen åka ut och plocka bär ensam, tänk om du går vilse?! // Underbara Clara
Underbara Clara får ofta höra tillrättavisningar och verbala pekfingerhötter över att hon vägrar låta sitt liv styras av rädslor, särskilt när hon gör saker på egen hand med barnen. I ett inlägg nämner hon makens, Jacobs, tidigare arbete inom jordbruket och hur livet hade sett ut under dessa år om hon inte hade varit självständig:
Tänk alla år Jakob hade jordbruket och jobbade sextiotimmarsveckor på somrarna. Hade jag inte trott mig om att kunna klara saker på egen hand hade jag ju fått sitta hemma med barnen och vänta på honom hela semestern.
Clara beskriver sin inneboende drivkraft att utmana sig själv när något känns jobbigt, otäckt eller obekvämt, istället för att låta dessa känslor hämma henne. Detta gör hon för att hon själv ska kunna diktera villkoren i sitt liv, istället för att låta rädslorna göra det:
Livet blir väldigt rikt när man är lite modigare i sin vardag och inte låter sig styras av oresonliga rädslor och låga tankar om sin egen förmåga.
I Claras kommentarsfält skriver de flesta att de vill börja våga mer, men inte riktigt alla. En person skriver att hen har ADHD och nästan önskar att hen vore lite mer rädd och konspiratorisk kring allt som kan hända, medan en annan skriver att det är skillnad på rädsla och fara. För att kunna bo på det vis hen vill, funkar det helt enkelt inte att vara rädd:
