Visa det här inlägget på Instagram

Vissa kallar dem ”passionerade”, dessa män som inte kan hålla känslorna i styr när det går dåligt. Anitha Clemence benämner dem som ”ofolkliga”, ”hjärtliga” och ”aggressiva”, och har som exempel det svenska herrlandslaget i fotbolls Janne Andersson. 
I sitt inlägg har hon med klipp på honom där han tappar humöret på olika vis, och avslutar med att visa klippet när han åker ur ”Masked Singer” iklädd en mullvadskostym.
Bör dessa män inte medverka i olika lek och underhållningsprogram, då de vid upprepade tillfällen tappar besinningen i sin yrkesroll? Eller är det bara härligt med ”passionerade” män som brinner för saker, oavsett hur det ger sig till uttryck?

Visa det här inlägget på Instagram

Om du inte ser Anithas inlägg och inte kan klicka upp det på Instagram, så hittar du hennes texter här.
Hon har nämligen skrivit en riktigt bra text om Influencers och konsumtion, någonting hon själv varit högst delaktig i, vilket hon också tar upp.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Och lite är det som behövs för att mycket ska kunna ske.
Jag tror det får extra mycket tyngd när det är just en influencer som tar upp dessa ämnen, just eftersom de anklagas för att ha en så stor del i fast fashion-vågen och konsumtionshetsen och tycker att det är väl värt att uppmärksamma.

Lite som Gertrudes köksrenovering. 
I en värld där influencers river ut ALLT som finns i en lägenhet för att renovera den till sin egen stil – dvs samma stil som ALLA har i 40 toner av beige och marmor – så är det värt att lyfta upp en influencer som gör annorlunda.
Motpoler behövs, hur små de än är, eller vad tycker ni?
Håller ni med eller mot?

Tack för tips!

Efter Aftonbladets avslöjande om de usla villkor som praktikanter på olika stora tv-produktioner har, så är det många som reagerat. 
En av den är Anitha Clemence, som skriver utifrån egna erfarenheter av just tv-branschen.
Hur hon blev behandlad, hur hon mådde och att det är läge för lite självrannsakan ifrågasättande av arbetsmoralen, inte minst från branschen själv.

Hon skriver bland annat följande:

Detta är utdrag ur Anithas inlägg.
Läs hela texten i hennes Instagraminlägg.

Anitha Clemence har själv skrivit en del om praktikanter på sin blogg hos Loppi. 
När det begav sig hette hon Schulman och sökte efter en praktikant till sin butik, som skulle finansieras av Arbetsförmedlingen, och hon irriterades över alla regler som fanns kring det. Hur praktikanterna var tvungna att prioritera extrajobb framför praktiken, trots att den ekonomiska ersättningen var densamma. Hon kallade det för ett ”moment 22”.

Influencers har genom åren haft för vana att söka efter obetalda praktikanter, under förevändningen att man kan ”få in en fot i branschen” men jag upplever att dessa eftersökningar blivit mindre vanliga. Håller ni med eller tycker ni att det är ”same, same”?

Visa det här inlägget på Instagram

Jag håller inte med Anitha i allt alla gånger, men faktumet att orosanmälningar till socialtjänsten används som ett vapen för att skada – framförallt – offentliga människor är helt galet. 
Att det är vad man tar till i brist på andra sätt att jävlas…

När det här var riktigt aktuellt och jag skrev mycket om det så kontaktade jag de flesta av Sveriges största influencerföräldrar och frågade dem om de blivit orosanmälda någon gång. De allra flesta hade blivit anmälda minst en gång, och vissa uppåt en fem, sex gånger. Anmälningar som varenda gång lagts ner/inte tagits vidare.
Förstår ni resursslöseriet?! Det är ORIMLIGT! (Tack, Kishti Tomita)

Nu pratar inte jag om välgrundade anmälningar gällande barn som man är genuint orolig för, men det fattar ju ni. ?