Jag minns hur Odd och jag hade olika åsikter om det där med att sluta. Odd som har tränat simning på elitnivå i unga ålder pratade om hur det bygger karaktär när man måste slutföra något man påbörjat. Tillexempel en termin i något. Medan min åsikt är tvärtom, livet är för kort för att göra saker man inte gillar. Det är bättre att prova så mycket som möjligt så att man upptäcker vad man tycker om.//Isabella

God morgon mina kära Bloggbevakningsminioner, hejtörs, mammapoliser, fänz, läsare, följare och alla ni andra!
Vad passar bättre denna morgon än att diskutera föräldraskap? Ingenting! Så in med extra starkt kaffe i venkatetern och gnugga sömnen ur ögonen för jag vill veta hur just DU tänker här!
(Okej…nu är jag trött av mitt eget hysteriska peppande…)

Men det är intressant…
Jag är helt med på noterna hur Odd tänker, men samtidigt så kan jag hålla med Isabella. (Pliiiis, notera det!) 🙂
I min värld är det skillnad på att ”sluta” med någonting och att ”ge upp”. Kapitulera liksom.. Se sig besegrad.
Att sluta med något man inte tycker är roligt – även om det går bra –  är en sak, men att sluta med något för att det är svårt och för att man ser sig besegrad en annan. Eller är det samma sak?
Någonting kanske inte känns kul bara för att det är svårt, men om det är någonting man egentligen VILL göra, bara att det är svårt, då tycker jag man ska försöka bita sig fast, för känslan när man väl kommer över det där hindret är fantastiskt och en enorm erfarenhet att ta med sig.
Eller ska man bara ge upp? Kasta in handduken? Lägga sig platt? Vifta med vit flagg?

Vad tycker ni?
Team Bella eller Team Odd? Eller Team CamCam?

En av Isabellas läsare ställer frågan om vad i Isabellas liv och livsstil det är som människor inspireras av och inte för att sätta någon på plats eller trycka dit dem utan av – vad jag tolkar det som – genuin nyfikenhet.
Jag tycker att de flesta människor har någonting att inspireras av och det gäller även Isabella. Jag kom på mig själv med att använda hennes berömda ”tårtbit-metafor” när jag satt hos psykologen igår.
Den beskrev på pricken det jag var ute efter så jag borde kanske ha inlett vår timme med att ”det här besöket är i samarbete med Isabella Löwengrips spökskrivare – sponsrat av Trivial Pursuit”.. hehe..

Problemet som jag har är att jag slutar bli inspirerad när saker och ting hela tiden dras till sin spets.
Det kanske är inspirerande att kunna ta hjälp utifrån för att få ihop det berömda livspusslet – eller tårtan om du så vill – men när det upprepas om och om och om och om och om igen och behöver nämnas hela tiden och överallt så slutar jag bli inspirerad för det känns bara så skrytit och påklistrat.
Jag blir mer imponerade av folk som gör det som krävs för att få ihop sitt liv utan att behöva nämna dessa saker HELA tiden. De som låter sina framgångar tala för sig själva men i Isabellas fall så verkar dessa hjälpmedel vara själva framgången. Och att samla på framgångsattribut är ingenting som inspirerar mig i alla fall…

Men ”tårtbit-metaforen” passade som handen i handsken för mig igår och den har jag ingen annan än Isabella att tacka för. 
Så om jag –  i all mitt ”hat, ilska och avundsjuka mot Isabella som vissa av er påstår att jag när – kunde hitta saker att bli inspirerad av på ett lite otippat ställe så kan ni säkert det också. Det behöver inte ens handla om Isabella utan om någon annan person som kanske inte är er favorit i världen…
Någonting borde ni kunna hitta hos dem att inspireras av om ni bara lägger manken till. 🙂

Testa!

 

Jag vet att Isabella ständigt påpekar att hon skriver alla sina inlägg själv på bloggen, men vad hon säger och vad som är sanningen är inte alltid samma sak men det är ju sen gammalt.
Extra tydligt blir det när man ser att Simon är den som i inloggat läge publicerat hennes sponsrade inlägg – samarbeten som han med största säkerhet även varit den som sålt in – men som sagt… Det var längesedan jag hörde om att hon inte skriver sina egna sponsrade inlägg och inte från en källa utan från flera olika och här kan man se det svart på vitt.
Han har alltså en egen inloggning till Isabellas blogg och varför skulle HON vara inloggad på hans inlogg och skriva vissa inlägg? Mja, den här efterkonstruktionen kommer bli intressant! 🙂 Har hon kanske skrivit sina inlägg i Word först, skickat dem till honom via mail och sedan bett honom publicera dem? Hur går det ihop med vår tidseffektiva tårtgeneral? 😉

Vad tror ni?
Tror ni exempelvis Ellos bryr sig om att Isabella inte ens skriver sina välbetalda samarbetsinlägg själv eller är det fortfarande nyfrälsta av att få exponeras för 1.5 miljoner unika besökare i veckan? (Sorry Ellos, men sanningen är någonstans runt 250 000 st)

Tack för tips!