Man kan tycka att det är liten av en bitsk stämningin i kommentarsfältet här inne, men låt mig säga detta: det är ingenting mot vad det är i kommentarsfältet inne hos Isabella Löwengrip.
Där inne börjar det låta mer och mer som på excelarkets tid, där människor är i luven på varandra, om allt och inget på en och samma gång. Försöken till medveten provokation är lika tramsiga som Bianca Ingrossos försök med colaburkarna.
Det käbblas om allt.
Isabella måste verkligen mysa nu där borta på fjälltoppen!
Skål för det, Bella bjuder på Hotshots – laget runt!

Jag skrev på instagram igår att Sally hade en tuff start med skidåkningen. Det var noll sikt och från toppen av berget så var det rätt brant ner till den blåa backen och eftersom det var två år sedan vi åkte sist blev hon väldigt rädd och låste sig totalt.
[…]

Man låter så självgod när man säger att man aldrig skriker på sina barn men jag gör faktiskt inte det och har nästan aldrig gjort. För det leder inte till någonting positivt för fem öre. Framför allt inte i en skidbacke. Sånt kan bli trauma resten av livet (pratar för mig själv).

Jag tror att eftersom att det aldrig blev skrik och drama så blev Sally öppen för att åka med en skidlärare istället idag. Hade jag varit arg på henne i två timmar så har hon aldrig ställt sig på skidorna mer. // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip är med barnen på skidsemester i Zermatt och beskriver hur dottern Sally blivit rädd uppe på berget och hur det låst sig totalt för henne i den branta backen.
Isabella skriver i sitt blogginlägg är att hon är stolt över att hon inte ställde sig och skrek på dottern, att hon aldrig gör det, men läsarna ställer sig lite frågande till detta då det krasst är Isabellas fel att dottern är ledsen och rädd eftersom det är deras val att sätta henne i den backen och alltså deras fel att hon är rädd.
Så ja, varför skulle hon ställa sig och skrika på henne då?

Håller ni med läsarna?

Vet ni vad jag gjorde mer… Jag trådade bort små fjun på överläppen. Sally sa häromdagen att jag hade mustasch vilket jag fick panik över. När jag granskade mig noga i spegeln så hade jag små ljusa fjun som låg lite pyttelite över läppen. Dom rök nu i alla fall. // Isabella Löwengrip

Det klagas hej vilt i kommentarsfältet inne hos Isabella Löwengrip där man tycker att allting handlar om utseende, resor och konsumtion.
I princip samma sak som förekommer hos alla influencers, men Isabellas följare verkar extra missnöjda.
Inlägget jag hänvisar till här handlar om Isabellas bröstoperation och att hon varit och tagit bort fjun på överläppen efter att hennes dotter sagt att mamma har mustasch.

Så här låter det i kommentarsfältet:

*Tycker bloggen hade förändrats till att bli mera feel-good men nu är det fokus på utseende igen. Det är svårt att inte bli påverkad och börja undra om man själv inte borde fixa saker när man läser sånt här överallt.

*Sådan himla fokus på utseende…raka tänder, botox, fransar/bryn hit och dit, silikon, lyfta, minska, mer träning mindre träning, kilon hit och dit och lite minifjun mustasch- omg ja usch Isabella vad hemskt allt detta måste ju åtgärdas. Eller? Inte! Kanske. Vad hade hänt om du hade sagt till ditt barn ja detta lilla fjun till mustasch är helt naturligt och inget konstigt alls:) låter också lustigt att en vuxen kvinna ska åtgärda en sådan trivial sak bara för att ett barn har kommenterat det.

*Nu mjölkar du ju det här med brösten i varenda inlägg. Tydligt att du vill provocera.

*Om denna perfektionism förs över på barnen så är det ju knappast något som märks på en gång när ni har samtalet.. du är ju fin som du är, trist med all förändring generellt tycker jag..(med alla) alla ska se likadana ut.. tråkigt mål!

*Usch, det här gör mig uppriktigt ledsen att läsa. Att du lägger sån stor vikt vid att din dotter påpekar behåring och hur du uttrycker panik över det. Behåring i ansiktet har alla och istället för att korrigera borde du lära din dotter att det är fullt naturligt. Vad vill du förmedla till din dotter egentligen? Jag är uppriktigt nyfiken på hur du ser på det här. Ifrågasätter inget annat du ska korrigera men lite fjun i ansiktet. Hur långt ska du dra det? Och jag frågar igen, vad vill du förmedla till dina barn?!

*Jag har följt dig sedan dina första blogginlägg, alltså suuuuperlänge. Jag har alltid känt och trott att du varit annorlunda, att du inte gått på med att förändra ditt utseende med ingrepp och insprutade preparat. Och det har varit din styrka. Men så gör du det ändå visar det sig. Jag känner mig så himla ledsen över såväl botox, bröstoperation och nu paniken över hår på överläppen. Varför?
Kan för övrigt rekommendera alla att lyssna på P3 Dystopias avsnitt ”Influencers”.

Att hon vill förminska bysten har jag full förståelse för, men att oja sig över några fjun på överläppen?
Som förmodligen inte ens syntes?
Jag säger det igen – excelarket är tillbaka!

Jag fick förresten det här dm:et från en person som reagerat på en sak Isabella och Shelia pratar om i sin podd:

Förresten… när jag ändå har er uppmärksamhet…
Visst har alla människor en rövtofs? Alltså hår i röven?
Vissa mer, andra mindre men visst har alla det?
Frågar åt en kompis, visst? 🙂 

Här kommer en kommentar från någon som har blivit äldre … Men visst har språket blivit så himla fult på sistone? Jag märker det överallt, dels i tv-serier, filmer men också i verkligheten. Jag kan inte ens säga ordet röv högt. Eller ordet pissa. Och många svordomar. Jag bokstaverar det när jag pratar för  det liksom inte vill komma ut från min mun..
Eller ordet fuck, det används i varenda mening i vissa amerikanska serier. Jag slutade titta på Succession efter att ha hört fuck hundra gånger under de första två avsnitten.

Mina barn får helst inte säga att de hatar något. Man ogillar.
Håller någon med mig? // Isabella Löwengrip

Jag tror spontant att språket är som det alltid varit och precis som tidigare går i trender.
Så tror jag alltid att det varit men idag är vi överösta av ställen att uttrycka oss på, så man slipper inte undan utan exponeras av människors språk på ett helt annat sätt än vi gjorde förr.
Idag riskerar man att få upp en video med fyra kids som pratar så här på Tiktok, någonting man slapp innan sociala medier och smarta telefoner kom.
Det är min teori, vilken är din?
I kommentarsfältet verkar man hålla med Isabella.