Isabella Löwengrips bok ”Isabella” blir film eller tv/serie efter att rättigheterna sålts.
Tror ni det kommer bli en bra film?
Kommer ni se den?
Vad tror ni att en viss – i boken omnämnda ex-pojkvän – tycker om det här?
När jag frågade honom så ville han överhuvudtagen inte kommentera och helst inte ens bli omnämnd.
Vem tror ni kommer spela Isabella?
Isabella Löwengrip pratar om gamla beslut som hon fattat tidigare i livet, och hur de lett henne fram till där hon är idag.
Som i filmern ”Sliding doors”, som helt bygger på konceptet. B händer för att A hände och C händer för att A och B hände.
Några av Isabellas beslut som hon är gladast över att ha fattat är idag:
Vilket är det allra bästa beslutet som ni fattat i livet, än så länge?
Tror ni förresten på ödet?
Isabella Löwengrip har haft en egen frågastund på Instagram, där hon bland annat tar upp sitt föräldraskap, och sina två exemplariska barn – som hon menar – gjort det enkelt för henne att vara mamma.
Enligt Isabella har hon aldrig ens behövt höja rösten åt sonen Gillis, samtidigt som hennes dotter – som är mer envis – trots allt lyssnar och gör som mamma säger samt är artig och trevlig. Det är båda barnen enligt Isabellas text.
Jag har för mig att Isabella beskrev sitt och Odds föräldraskap så här, redan innan de skilde sig – som att hon var lite av en ”Pippi Långstrump-förälder”.
Pippi Långstrump är en återkommande liknelse när Isabella beskriver sin familj. Så här skrev hon i mars 2020 – när vi alla mer eller mindre satt i karantän:
Sally gick crazy och ville sedan ta av sin overall och bada! Hon älskar kallbad och bastu. Ibland undrar jag vem den filuren är :- ) Gillis är lugn, inte så förtjust i folk och världens bästa storebror. Han älskar att ta hand om Sally. Sally är extremt social och påhittig. En riktig Pippi Långstrump. Jag tror att dom har fått halva mig var. Jag varvar att vara social i mitt jobb men privat gillar jag lugnet och vill helst vara med människor jag känner. Min kompiskrets är liten men jag är trygg med alla. Jag kämpar ju med min torgskräck sedan 1,5 år tillbaka. Jag ser fram emot mitt kommande år (eller två), inget kontorsjobb och så kan jag vara hemma jämt. Jag behöver det.
Oavsett hur Isabella väljer att omnämna sitt föräldraskap eller sina barn på sociala medier så verkar hon vara på en bra plats i livet just nu, där barnen verkar få ta plats och stå i centrum när de har sina ”mammaveckor”.
Mycket mer nu, än när hon hade heltidsanställda barnvakter på rivieran och mest verkade oroa sig för att den nya design-silkkjolen kunde bli smutsig.
I sitt inlägg beskriver hon även hur barnen får känna efter själva när de är trötta, snarare än att Isabella säger till den att de ska få och lägga sig. Jag kan bara utgå från mig själv som barn här, men hade jag fått bestämma sådana saker själv så hade jag förmodligen aldrig slutat bada – oavsett den blåbärsblåa färgen på läpparna – eller gått och lagt mig i tid.
Allt som hände efter att man gått och lagt sig var ju SÅÅÅÅ spännande!
Kanske försvinner känslan av spänning i samma veva som tidsgränsen för läggdags åker ut genom fönstret?
Det vore lite intressant att veta hur Odd gör, om han står för de tydliga gränsdragningarna – som komperation för Isabellas mer ”fria” föräldraskap – eller om det är ungefär på samma sätt hemma hos honom.
Hur tänker ni kring allt det här?
Ni som har barn med, eller är barn till två eller fler involverade föräldrar – har ni/har ni haft så här tydligt uppdelade roller?
Många i min bransch kan ändra kroppsformen på bilder, få längre ben, smalare midja etc men jag har inget behov av det eller ork. Har man en gång börjat med att ändra kroppen så måste man ju göra det på alla bilder framöver. Jag fejkar dock oftast min hy. Gärna ett filter på instagram när jag pratar in i kameran för det blir så himla nära och jag står inte ut med visa alla aknen/ärren.
När jag fotar längre i från med smink på och rätt ljus så ser man den dåliga hyn knappt.
Isabella Löwengrip tar upp sin något ambivalenta inställning till sin kropp och sitt utseende, och att många av hennes kollegor ändrar sin kroppsform på bilder och ger sig själva längre ben och smalare midja.
Hon skriver att hon varken har behov eller ork att göra det, för har man en gång börjat med det så måste man ju göra det på alla bilder framöver, men fortsätter med att hon gärna fejkar sin hy eftersom hon har akne och akneärr.
Hur man tycka om sig själv mycket samtidigt som man verkligen inte gör det?
En av livets stora gåtor, hur kan ens inställning till en och samma kropp och utseende ändras från en dag till en annan?
Jag skulle säga att det är våra hjärnor som spelar oss ett spratt, och tankens kraft är nog så mäktig.
Så här skriver några av Isabellas läsare i hennes kommentarsfält:
