Isabella Löwengrip skriver ett inlägg där hon berättar om saknaden efter barnen, men också hur hon tipsat dem om att lukta på sin nya lillasysters huvud för att känna bebisdoften. 
Att hon är glad över att de äntligen ska få träffa henne, eftersom de varit så peppade och längtat efter henne.
Det är nog inte det lättaste alla gånger, när barnen längtar till ett syskon, i ett liv, man som förälder inte har någon del i.

Med det i åtanke undrar jag varför Isabella släpper igenom en kommentar som den här. Alla kommentarer måste godkännas manuellt innan de syns på hennes blogg, så hon har alltså gjort det, OCH även svarat på den.
Varför? ??‍♀️

Det är barnen och Paul som lyser upp vardagen men sedan känns liksom inget lustfyllt. Så har det känts sen vi fick stanna hemma i karantänen. Jag är liksom inte peppad på något. Och har inte riktigt något att se fram emot heller. Mitt kloka jag undrar vad jag håller på med för jag var ju ett väldigt bra liv medan andra sidan av mig känner mig lost.
Jag har ingen plan för i år och jag vill inte bara att året ska rulla på utan att jag fick något gjort.
[…]

Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att plugga eller vara anställd. Jag trivs med att vara en företagare och kan inte se mig själv som något annat. // Isabella Löwengrip

När man läser det här inlägget av Isabella Löwengrip tror jag man måste ha i bakhuvudet att hon förmodligen skrivit det, samtidigt som hon fortfarande är påverkad sin PMS.
Annars blir intrycket rejält världsfrånvänt, som att hon först NU insett att vi befunnit oss i en pandemi under de senaste två åren.
Det som hon beskriver i sitt inlägg är så som jag tror de allra flesta av oss känt och/eller fortfarande känner.
Jag var tvungen att se efter i min telefon om Selma fyller tre eller fyra år i år, för de senaste två åren har bara blivit som en gröt av ingenting, pga att jag inte gjort någonting annat än bara försökt härda och vänta ut pandemin och dess restriktioner.
De senaste två åren HAR bara rullat på och försvunnit för de allra flesta av oss, och det är ingenting vi VALT, utan någonting vi gjort solidariskt för att försöka kväsa coronapandemin.
Av det Isabella delat på sina sociala medier så framstår det som att hon levt på precis som vanligt, med resor och allt vad det innebär.
När hon nu fick ställa in EN (!) sak som hon hade planerat att göra, pga att hon testade positivt på sitt PCR-test – nämligen att återigen åka till Schweiz för att åka skidor – så känns ingenting längre lustfyllt för henne.

Hand upp alla som tycker att de senaste två åren varit fyllda av lustfyllda och peppande saker?
Det som Isabella skriver om nu, är det som de allra flesta av oss känt varje dag under två års tid.
Isabella gnäller över att hennes skidresa blev inställd och att hon var tvungen att stanna hemma i huset, samt undvika att träffa andra människor än sin sambo under några dagar.
Hon blev inte ens SJUK av viruset, och ändå har hon mage att beklaga sig över en inställd skidresa!?

Jag tror definitivt att Isabellas kloka jag behöver ta sig ett allvarlig snack med henne.
Kanske om hennes inställning och brist på solidaritet till sina medmänniskor, och om det inte fungerar så kanske ett snack om hur oskön hon låter i sitt inlägg och att hon kanske ska ligga lite lågt med provocerande uttalanden som dessa?

---

Vad som hänt:

På vägen till bilen skulle Gillis och Paul tävla ner för backen och rätt som det är så trillar Paul och landar platt på marken väldigt illa. Jag fick panik ett tag och rusade fram, fler kom fram till Paul och skulle hjälpa honom upp men hade skadat sin axel. Händerna var alldeles var alldeles blodiga och jag fick hålla mig för att inte börja gråta inför barnen, jag tyckte att det var så synd om Paul.

Jag fick flashbacks från när Paul och jag körde bil för några månader sedan och han svimmade i bilden bredvid mig (jag körde). Han bara fick hög feber från ingenstans och svimmade sittandes. Jag fick ringa 112 och vänta en en ambulans som kom med blåljus och hämtade upp honom på Valhallavägen. // Isabella Löwengrip

Senaste uppdateringen:

Jag är irriterad på Paul. Av kärlek. Han genomgick nämligen rönken igår för att se hur hans axel mådde. Han trillade på den i onsdags rejält när han och Gillis sprang på skolgården. Läkaren meddelade honom direkt att det blir en operation på tisdag. Om de inte opererar hans axel så kommer den få skador för resten av livet.
[…]

Men jag är tacksam i alla fall att han gick och rönkade den två dagar senare och han fick tid för operation så snabbt. Han blev så nedslagen när läkaren sa att han nog kommer få ta det försiktigt de närmsta fyra månaderna. Vi får boka av alla tre skidresor som vi har inbokade. // Isabella Löwengrip

Det är givetvis jättejobbigt att ha skadat sig på ett sätt som kräver operation, men tycker trots det att Isabellas beskrivning av vad som hände när Paul svimmade i bilen låter mer skrämmande. 
Särskilt som läkarna inte kunde hitta någon orsak till febern och svimningen.
Läskigt värre.

Förhoppningsvis så går operationen bra och att rehabiliteringen inte blir allt för jobbigt för honom. 
Inställda planer är givetvis alltid tråkigt, men man får se det så här…
Hälsan kommer först – alltid – och Moder Jord tackar med största sannolikhet för det inställda koldioxid-utsläppet. 🙂

---

Och ja…

Idag vaknade jag fri från karantän men med en enorm PMS. Hela dagen kändes meningslös och jag ville bara stanna i sängen och gråta. Jag vet ju att det är PMS så det är inte hela världen men det är ändå jobbigt att känna såhär varje månad. Jag har ätit antidepp för det tidigare men jag försöker tackla det utan medicin. Det brukar hålla i sig i två dagar och det är bara låta dagarna gå och vara snäll mot sig själv. // Isabella Löwengrip

PMS har blivit lite av ett skällsord, någonting som slängs i ansiktet på en kvinna, som en man av någon anledning irriterar sig på.
”Vaddå, haru PMS eller?”
Jag har aldrig hört en kvinna uttrycka sig på det viset, och jag hoppas att jag slipper det fortsättningsvis också.

Jag själv lider inte av någon PMS alls att tala om, men har förstått att det är ett ganska stort problem för många kvinnor. Många influencers delar med sig av sina erfarenheter av detta på sociala medier, vilket jag tror lett till att av-stigmatisera det en smula.
Det är vanligt, det är inte att vara på dåligt humör och det kan på riktigt påverka människors liv och vardag något alldeles enormt.
I början av året läste jag den här artikeln om PDMS (som jag kom att tänka på när jag nu läste Isabellas inlägg.)

Tänk dig att bli dumpad av den du älskar – en gång i månaden.
Det var verkligheten för Jörgen, 49.
Hans sambo My, 42, har gjort slut med honom flera gånger – och alltid mellan ägglossning och mens. – Vi skulle sälja huset och flytta isär, sen kom mensen och då skulle vi fortsätta vara ihop.

Mys PMDS får henne nämligen att tvivla på deras kärlek.
Nu berättar de hur diagnosen påverkar deras liv och vardag, vilka strategier de hittat för att hjälpa varandra och hur de kämpar för sin relation. – Jag tänker att det är bra att vara öppen, säger My.

PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom, som ofta beskrivs som en allvarligare form av PMS, som ger psykiska besvär och svåra humörsymtom, enligt artikeln.
Det låter helt fruktansvärt, för alla inblandade.
Nu beskriver artikeln PMDS och inte PMS som är det Isabella skriver om, men att prata mer öppet om båda diagnoserna tror jag kan få fler att våga söka hjälp, istället för att bara lida i det tysta.

*tumme upp*