Efter att ha blivit gravid i somras, en graviditet som tyvärr slutade i missfall med flera olika komplikationer som slutade med en skrapning, så meddelar Gabriella Possler på Instagram att hon är gravid igen.
Jag håller alla tummar och tår för att det går vägen den här gången, och att familjen får tillökning här vad det lider.
Stort grattis!
Tänk att jag har skrivit om mitt liv här på bloggen i sju år nu. Nästan åtta. Egentligen längre men det var liksom då det började på riktigt. Jag älskar att blogga och har alltid gjort. Har oftast så mycket tankar och känslor och att skriva av sig har alltid varit min terapi.
Men klimatet på internet har förändrats och jag är trött på det nästan varje dag. Jag har liksom börjat känna att jag nästan vill ha en lösenordsskyddad blogg där jag bara släpper in dom som jag själv vill. Känner ofta att det finns så mycket jag faktiskt vill skriva men som jag samtidigt aldrig skulle vilja dela med mig av till folk som vill illa på något vis. Ja, ni har ju sett mig skriva det här förut. Har märkt hur mycket hela mitt mående faktiskt påverkas av sociala medier med och det får mig gång på gång att få en rejäl tankeställare om vad jag faktiskt håller på med och vill göra med mitt liv. För ja, jag mår inte bra av att vara offentlig. Det börjar ta mer än vad det ger även om fördelarna såklart är enorma. // Gabriella Possler
Gabriella Possler har börjat känna att hon nästan vill ha en lösenordsskyddad blogg där hon bara släpper in de som hon själv vill ska kunna läsa det hon skriver.
Enligt hennes inlägg så känner hon ofta att det finns så mycket hon faktiskt vill skriva men som hon samtidigt aldrig skulle vilja dela med sig av till folk som vill illa på något vis.
Det är väl ingenting konstigt egentligen, att känna så, och lösningen är väl egentligen också ganska enkel tänker jag.
Varför inte starta en lösenordsskyddad, privat blogg som endast inbjuda kan läsa, samtidigt som hon fortsätter sköta den vanliga bloggen och Instagram som ett varumärke/företag?
The best of both worlds, om du frågar mig.
?
Vi gjorde jättegoda pizzor och jag ska gå all in på mitt glutenfria nu igen. Har fuskat så mycket och får alltid problem med magen och tungan (har geografisk tunga som triggas av bland annat socker och gluten har jag märkt med åren) + att jag bara känner mig uppblåst i kroppen och tung i huvudet. // Gabriella Possler
När jag läste om att GabPoss lider av ”geografisk tunga” så var det någonting jag aldrig hört talas om tidigare.
Min vana trogen – steg 1 – så vände jag mig till Google och fick följande svar från Doktor.se:
Vad är lingua geografica?
Lingua geografica (geografisk tunga) är en ofarlig förändring på tungan. De gulvita och röda snirklande fläckarna gör att förändringen liknar en karta, vilket har gett upphov till namnet. Tillståndet kan komma plötsligt och pågå alltifrån några dagar till flera år. Ibland finns det även förändringar på insidan av läpparna och kinderna. I sådana fall kallas tillståndet geografisk stomatit.
Orsak till lingua geografica
Förändringarna vid lingua geografica är inflammatoriska, men orsaken till varför de uppstår är inte klarlagd.
Lingua geografica är dock vanligare hos den som:
är kvinna
är överkänslig
har födoämnesallergi
har kontaktallergi
har mag-tarmbesvär
är stressad
Steg 2 = kolla bilder.
Jag kommer itu lägga in några bilder här, för alltid är det någon som har fobi för tungor och jag vill inte missbruka mina trigger warnings.
klicka här för att se bilder.
Steg 3 = Lägga geografisk tunga till högen av mina redan fastslagna sjukdomar, åkommor och annat göttigt.
Jag har aldrig lagt någonting vidare tanke vid att min tunga ibland känns och ser ut så där. Det brukar gå över och jag anpassar bara mat och dryck lite för att minska obehaget.
Helt ärligt så har jag trott att det här är ett straff för att ha ätit för många Djungelvrål.
Tänk vad mycket man kan lära sig på sociala medier!!!
Jolie ÄLSKAR att städa och jag kan nästan få panik när hon själv föreslår att hon vill rensa ur något eller hjälpa till med tvätten – utan att jag ens har nämnt något om det, haha.
Har tänkt på detta en del och är rätt säker på att det beror på att jag alltid har städat och fixat mycket och att barnen har sett det någonstans i ögonvrån. Frågan är ju bara då varför Jason inte har samma intresse? Han vill aldrig hjälpa till med maten (eller jo, men väldigt sällan), städa eller tvätta. Vill inte att det ska bli så att min dotter faktiskt VILL göra det medan min son helst slipper. Hur gör ni hemma? ”Tvingar” ni barnen att hjälpa till även om dom inte vill? Och med vad i så fall? Hur gamla är era barn? // Gabriella Possler Joss
Kan en kvinna ha att fixa i hemmet som intresse, eller är man per automatik satt i en ”patriarkalt kontrollerad kvinnofälla” då?
Jag älskar att göra fint här hemma, och blir lugn och harmonisk av att städa. Men bara när jag själv vill, kan och har tid, men med det sagt så bör tilläggas att jag gärna tar tid till det.
Jag älskar mitt hem, vårt hus och att pynta och piffa, precis som jag älskar att laga mat och baka. Vissa gillar att påta i trädgården, någonting jag satt betydligt längre ner på min lista och med varm hand överlåter till min sambo.
Jag tycker vår uppdelning fungerar bra och vi är intresserade av och bra på olika saker.
Han är jätteduktig på att laga mat och gör det gärna, så det handlar inte om att han är en hjälplös och soffliggande man med handen i kalsongerna som tvingas äta Billys pan pizza om jag inte är hemma.
Jag ska exempelvis precis sätta igång och renovera vår gästtoalett.
Inte för att jag måste göra det själv, utan för att jag vill. Det ska bli svinkul och jag längtar verkligen efter att få se resultatet. Helt av allt vill jag göra det själv, mitt eget fixprojekt liksom. 🙂
Hade jag inte känt så så hade vi antingen gjort det tillsammans – för att det måste göras – eller tagit in någon utifrån att göra jobbet.
Jag ser ingen skillnad på det jag gör och tycker är roligt, och någon som meckar med bilar eller har pallkragar fulla med olika ätbara saker på tomten som vårdas ömt.
Jag tycker att så länge ett barn vill hjälpa till av rätt anledning – ett genuint intresse, inte för att hon sett sin mamma göra vissa saker och tror att det är så det ska vara – så är det väl inga konstigheter.
Att städa, laga mat, tvätta och göra andra hushållsrelaterade aktiviteter kommer de allra flesta vuxna människor behöva lära sig och utföra förr eller senare i livet, och om något tycker det är kul och således också är bra på det så är väl det bara positivt?
Jag tvättar hellre bra och glatt än illa och surmulet, men alla får så klart göra precis som man vill.
”Agressionstvätt” – ett potentiellt nytillskott till sm-veckan?
