Nu ska jag kolla på andra delen av dokumentären om Snickar- Björn som blev Lee. Jag försöker så hårt att vara openminded och vidsynt men jag FATTAR INTE, det är för mig obegripligt det här med trans, icke-binära osv. Jag accepterar alla som de är så länge de inte skadar någon annan, men jag kan inte förstå. Oavsett måste det vara jobbigt att inte känna sig som den man är utåt. Jag tycker det är jobbigt att vara mig ibland, och då gillar jag ändå mig själv från topp till tå. Förvisso skulle jag kunna tänka mig en hel del förbättringar,
men överlag är jag JAG och nöjd med det.
Har ni kikat på den, Att bli Lee, tror jag den heter? I just det fallet är det extremt mindfucked, för jag har ju ”känt” honom som coola, manliga, hunkiga Björn, så visar det sig ha varit en fasad. Lite lurad på konfekten;)
Haha, nä, så länge Björn, numera Lee är glad och mår bra så
// Carola Wetterholm
Carola Wetterholm – som driver bloggen ”Familjen Annorlunda” – skriver ett inlägg om dokumentären ”Att bli Lee” som presenteras så här på Cmore:
”Snickaren Björn Christiernsson, känd från programmet Äntligen hemma, bar under lång tid på den smärtsamma känslan av att vara född i fel kropp. I dokumentärserien Att bli Lee följer vi tv-profilens kamp för att få leva sitt sanna jag.”
Jag fick in en kommentar från en person som reagerat på sättet Carola uttrycker sig på, där hon bland annat skriver att hon känner sig ”lurad på konfekten”.
Inne hos Carola verkar man däremot uppskatta det här inlägget – av de tre kommentarer som skrivits.
Carola är ju inte direkt känd för sitt öppna sinne och oproblematiska sätt att uttrycka sig.
HÄR var hon bland annat igång med genusvetenskap – lektion 1A.
Vad tycker ni om det här?
