Jag dricker inte vatten. Aldrig. Eller jo, om jag måste blanda en Treo brus … vilket iofs händer sällan. Människor i mitt liv kan inte fatta hur jag i n t e kan dricka vatten men jag tycker att det är äckligt. ”Man måste dricka vatten, kroppen överlever inte annars!”
Well, jag är snart 60 år (?) och har klarat mig ganska bra hittills, om jag får säga det själv.
[…]

Jag tänker att det finns vatten i kaffet som jag dricker och även i Cola Zero, som är mitt ”vatten”. Är jag ensam om att klara livet utan vatten? // Monas Universum

Mona vägrar vatten!
Det är nästan som att svära i kyrkan, det där. Vatten – the holy grail. Hemligheten bakom allt från skönhet till smalhet.
VATTEN! Man måste ju ha en Stanley-ish mugg med stort sugrör, eller i alla fall en vattenflaska med mät- och räkna ner-markeringar så man vet hur nära man är att ”klara” dagens mål, och denna vattenhållare ska konstant finnas i din hand eller bredvid datorn på skrivbordet. Det ska sörplas. Och kissas.

Mona skriver kort och koncist att hon får i sig vatten ändå, genom kaffe och Cola Zero och det håller jag med henne om.
Japp, absolut!
Jag får en och annan kallsup de fåtalet gånger jag badar i havet per år och det får räcka så.
Mona hänvisar även till professor Agnes Wold som sagt att man inte behöver hinka i sig vatten, utan att kroppen säger till när den är törstig. Och varför skulle den inte göra det? Är det rimligt att den säger till när den är varm, kall, trött, smärtpåverkad och hungrig, men inte när den är törstig?
Känns det rimligt?

Folk är kritiska till Agnes Wold i Monas kommentarsfält och tycker att man ska ta allt som kommer från henne med en nypa salt.
Men vet ni vad salt gör att man blir?
Törstig!
Cirkeln är sluten.

Våga vägra vatten! eller Våga vägra Wold?

Maken har lite svårt att förstå det där; ”man anlitar väl en städfirma för att de ska städa?!” Well, så kan man ju se det men jag blir stressad om det är en massa prylar i vägen. Hur svårt kan det vara att lägga tillbaka klädrollern i skåpet i hallen i stället för att låta den stå på köksbänken, 2,5 meter därifrån? // Monas Universum

Monas Universum spenderade den gångna natten med att städa, efter att ha blivit väckt av en snarkande man som glömt stoppa in sin snarkskena i munnen. Att somna om verkar ha varit en omöjlighet för henne.
Hon beskriver i sitt inlägg hur hon spenderade natten med att städa eftersom det vankades besök av en städfirma och hur hon resonerar kring makens undringar kring varför man städar när det ska komma en städfirma. Svaret hittar ni högst upp i inlägget.
Det här är tydligen ett vanligt förekommande gräl hemma i det Universumiska huset, om hur Monas make mycket sällan plockar undan efter sig och hon känner sig nödgad att röja för att städfirman överhuvudtaget ska kunna kom åt att faktiskt städa.

Hur funkar det för er och era partners, vad bråkar ni? Har en kompis vars största problem är hans barn som han har med en annan kvinna. Noll gränsdragning och ett ex som tillåts intrigera. En annan vän har en överjävlig svärmor som lägger sig i allt och sonen låter det pågå. // Monas Universum

Hon frågar sina följare vad som brukar föranleda gräl i deras förhållanden och det är sannerligen både högt och lågt i kommentarsfältet. De allra flesta veckar dock inte gräla särskilt ofta, och det passar in även i mitt hem. Jag kan knappt minnas senast vi bråkade, och jag tror vi bråkat ordentligt, max en handfull gånger, om ens det, under våra tio år tillsammans.
Att stå och skrika på varandra har vi aldrig gjort. Det känns helt främmande för mig….

Vad bråkar/tjafsar ni om i ert förhållande och hur bråkar ni?

Visa det här inlägget på Instagram

Monas Universum hamnade mitt i någon typ av polisrazzia ute i finhoodsen där hon huserar, och nu är hon rädd för att gängen kommit dit. Om så är fallet, säger hon att hon ska dra från stan, snabbare än Pelle flyttade till Konfusenbo, vilket får mig att undra lite över vart hon tänkt att hon ska ta vägen?
Om gängen till och med kommit till Nockeby, gör Mona motsatsen och tar sitt pick och pack och flyttar till…? Det skjuts och sprängs överallt och ingenstans så vart ska man åka om man vill ha det garanterat gängfritt?
Frågar åt min kompis Mona….
Vi tar emot alla förslag, och gärna med lite spons om det blir dyrt och eller ligger långt bort.

När jag var liten spenderade jag ofta somrarna i Rikets Sal på Öland. Där bodde min farmor och då halva min släkt är Jehovas vittnen och jag tillbringade många somrar hos farmor, så släpade hon runt mig på diverse bibelstunder, stora sammankomster i Scandinavium i Göteborg (eller vad det hette/heter).

Alla medlemmar kallas bröder och systrar och de som bestämde kallades för De äldre. Deras ord var allas lag. Min farmor var noga med att tuta i mig att om jag inte blev ett vittne så skulle jag inte få vara med ”där uppe” när jorden gick åt helvete. Jag minns att jag kom hem från sommarloven och sa till mamma att ”vi måste bli Jehovas vittnen, annars kommer jag inte att ha några kompisar kvar.” Mamma var måttligt road men hade sedan länge gett upp de allvarliga samtalen med farmor och hennes indoktrinering. // Monas Universum

Att få hem ett mer eller mindre hjärntvättat barn lagom till skolstarten kan ju inte ha varit så där jättekul, men av det Mona beskriver här ovan så ställer jag mig frågande till varför föräldrarna fortsatte skicka sina barn till farmor, som var Jehovas Vittne och som gjorde sitt bästa med att försöka påverka dem?
Nog hade det varit bättre att sätta ungarna på ett sommarkollo eller fritids, istället för att skicka dem till en sekt?

Hade ni skickat era barn till den här dårskapen? 
Jag var med i pingstkyrkan i tonåren, men inte fan pågick det någon sådant här då… Sen barkade det ju åt helvete med alltsammans, men då bodde jag på andra sidan jorden och hade noll och ingenting med saken att göra, och kunde heller inte påverkas till någonting alls.
Idag undviker jag allt som har med organiserad religion att göra.

I kommentarsfältet låter det så här: