Mera testament-tugg

I mitt huvud: Det har varit en riktigt sorglig vecka. En av Hugos vänner gick tragiskt bort alldeles för tidigt. Vi har varit otroligt ledsna allihop och tröstat Hugo. Barnens empati har varit på en ny nivå.
Vi har inte skrivit något testamente och det bekymrar mig. Ett testamente skulle förenkla för dem som blir kvar. Jag vill ta tag i det tillsammans med Hugo asap. Har ni skrivit testamente? // Paula Rosas

Förra gången var det Isabella Löwengrip som bloggade om testamenten, och nu dyker samma diskussion upp inne hos Paula Rosas. Tyvärr verkar hennes inlägg föregås av en riktigt sorglig händelse, och då kan jag tänka mig att man tänker lite extra på allting som är relaterat till det. Som att skriva testamente.

Är det inte lite fascinerande ändå?
Det enda vi med säkerhet vet, är att vi någongång ska dö, och ändå så vill de flesta av oss varken tänka på eller förbereda någonting relaterat till det?
Kanske är det för att det inte går att förbereda sig på döden, varken sin egen eller andras, eftersom man kan inte veta hur det är förrän det sker?

För en sekund tänkte jag att det kanske bara är jag som känner så här, men så läste jag detta inne hos Egoina:

Jag vill stoppa
Tiden. Något jag sällan pratar om är min dödsångest. Går inte en dag utan att jag tänker på att jag åldras, kommer dö och sjukdomar och annat härligt. Det är så orimligt att vi ska dö.

Som att skända kanelbullens dag

I morgon är det kanelbullens dag – trots att jag anser att varje dag kan vara kanelbullens dag, eller lussekattens dag – och med anledning av det har Paula Rosas postat ett inlägg som hon helt tillägnar kanelen. 
Hon bjuder på åtta av sina bästa kanelrecept och förutom kanelbulle och äppelpaj så kan jag på rak arm inte komma på fler recept i vilka jag använder kanel.
Innan du läser vidare eller klickar dig in på hennes blogg, hur många favoritrecept har du som du kan komma på och som innehåller kanel?
Eller är det bara jag som borde vidga kanelvyerna en smula?
Det enda jag kan komma på som jag använt kanel till förutom bullar och paj är för att skrämma bort flygmyror, men det räknas nog inte…

Min syrra skickade det här till mig igår, och det är alltså ett sätt att ”fuskbaka” kanelbullar genom att bara skiva en färdigrullad deg med guck och allt. Eventuellt måste du pensla och sockra bullarna själv med det är också allt.
Det där är hur man ”bakar” kanelbullar i USA, bortsett från att man täcker alltihop med glasyr istället för socker, och det är enligt mig att skända kanelbullebakat i grunden.

Med det sagt så kommer jag prova att baka Paulas ”kanelbullemums” som såg alldeles fantastiska ut.

Gott nytt ”tjejår”

Jag läste på Sandra Beijers blogg om ”gott nytt tjejår” och blev nästan full i skratt. För det måste ju vara en kvinnlig grej det här att se hösten som det ”riktiga” nyåret med nystart, omstart, inspo och höstpepp. Jag har nog aldrig hört en man prata exalterat om hösten på samma sätt som kvinnor gör faktiskt. // Paula Rosas

Både Sandra Beijer och Paula Rosas har skrivit inlägg om att kvinnor firar ”Gott nytt tjejår” när hösten är i annalkande, men jag har svårt att identifiera mig med det som skrivs.
Personligen är jag som mest inspirerad i början av året, på våren när hela året ligger framför mig att göra vad jag vill med.
Kanske beror det på att jag ser året som en klocka, alltså där hösten är från typ kl 20. Jag har alltid gjort det och tror att anledningen är den klocka vi skapade i skolan – till klassrummet – när jag var liten. Då gick månaderna utanför siffrorna och således blev hösten på slutet av det 360 graderna som är klockans hela varv.

Kanske ser man annorlunda på det om man tänker på året som en rak tidslinje?
När är du mest peppad? Höst? Vår? Året om? Aldrig? 😉

Mom shaming(?) och publicerat ip-nummer

Paula Rosas och hennes dotter Molly skadade sig när Molly skulle testa ett löpband, vilket resulterade i brännmärken och ömma händer.
Under inlägget får Paula en kommentar som ifrågasätter hennes agerande och mer eller mindre antyder att det är Paula som är orsaken till varför hennes barn, titt som tätt gör sig illa.
Min spontana reaktion är att personen som skrivit den här kommentaren, antingen inte har barn själv eller låter dem leva livet, inslagna i bubbelplast. Hade ett barns antal olyckor varit synonymt med bar eller dåligt föräldraskap så hade mina föräldrar fått betyget icke godkänt, med tanke på hur ofta jag – och min syrra, men framförallt jag – skadade sig under uppväxten.
Jag cementerade mitt klippkort på vårdcentral och akutmottagningar i tidig ålder och den trenden håller i sig än idag.

Jag tycker kommentaren var idiotisk, men det rättfärdigar ändå inte att Paula publicerar vederbörandes ipnummer, som skulle kunna vara ett brott mot GDPR. Det känns mer som en härskarteknik, lite som när Michaela Forni postade det här inlägget från Instagram efter att en följare skickat ett dm till henne, istället för till sin kompis.
Att anklaga en förälder för att ha orsakat sitt barn skada är en lightversion av att oroasanmäla en offentlig persons barn. Man jävlas där man kan och där det gör som ondast, vilket för de allra flesta verkar vara påståenden om att man inte är kapabel till att ta hand om sina barn.

Hur tänker ni här? Både om kommentaren och att Paula publicerar personens ip-nummer?



Här kan du läsa om GDPR och hur det appliceras på ip-nummer.

Tack för tips!