Det blev en del kommentarer efter att jag välkomnat Lisa och Jonas lilla dun till världen och skickade med meningen ”nu börjar livet på riktigt” till dom nyblivna föräldrarna. Att det var okänsligt uttryckt av mig med tanke på att det finns dom som går igenom missfall eller inte blir gravida eller inte ens vill ha barn. Har dom inte riktiga liv då eller?
[…]

Med det här inlägget ville jag dels förklara hur jag tänker kring att livet börjar med barn, för för mig ÄR det så att det känns som att mitt liv började med barnen. Det fick en mening jag inte känt förut även om mitt liv inte var meningslöst utan dom såklart. För mig blev det att växa upp, att bli familj, att bli mamma ett viktigt steg för mig. Jag ser moderskapet som min främsta roll i livet och jag tycker det måste vara okej att få känna så och uttrycka det.

Det här är mitt forum och vill inte censurera allt jag skriver om för att det kanske klickar dåligt i någon som går igenom något tufft just nu. Tro mig i att jag trots det förstår smärtan i när det inte går som man vill med att vänta barn och jag vill gärna skicka er styrka! Jag minns den sorgen och känslan så väl. Det är inget jag önskar någon att gå igenom. Men – livet går allt för ofta på sätt som vi inte önskar och jag tror att det är viktigt att inte tappa förmåga att glädjas med andra. Det kommer bara göra den egna smärtan värre.//Paula Rosas

Jag tror att uttrycket ”nu börjar livet på riktigt” kan ha lika många betydelser som det finns människor att yttra det.
För någon som drömt om att bli förälder så känns det kanske som att livet börjar med ett barn, medan för någon som inte har någon barnlängtan så är det kanske någonting helt annat som väcker den känslan.
Jag som inte vill ha egna barn blir inte det minsta påverkad av det Paula skriver och för mig är det inte ett dugg okänsligt, förmodligen för att det handlar om någonting jag varken vill ha eller saknar.

Att livet börjar på riktigt, kan inte det vara när man avslutat en utbildning och tar klivet ut i arbetslivet? Eller en drömflytt? Att köpa hund? Eller häst? Eller båt? Ta flygcertifikat? Gå ner i arbetstid? Gifter sig? Skiljer sig?
För mig kändes det som att livet började när jag började plugga i USA, men för någon annan har det känts som att livet börjat någon helt annan gång, med någonting helt annat.

En viktig sak tycker jag dock är Paulas avslutande mening från citaten här ovan:

Det här inlägget handlade om hur Dani knappt vågade berätta för Kenza att hon var gravid med rädsla för Kenzas reaktion eftersom hon och Aleks precis misslyckats med sitt 2a IVF-försök. 
Hur jobbigt det var för dem båda, men också hur de tog sig igenom det med sin vänskap intakt.

Vad betyder ”Nu börjar livet på riktigt” för er? 
Vad fick er att känna så eller vad tror ni kommer få er att känna så om ni inte gjort det än?

Borde inte självförsvar ingå i grundskolans läroplan?
För helt ärligt, vad har man mer nytta av i livet? Virkningen man lär sig på syslöjden eller kunskap om hur man undviker och/eller avvärjer ett överfall?
Så vida jag inte har virknålen med mig, att hugga i ögat på en attackerande förövare så skulle jag säga självförsvar – alla dagar i veckan.

Paula Rosas har skrivit ett inlägg tillsammans med Madeleine Vall Beijner som handlar om vad man kan göra för att undvika ett överfall, och vad man ska göra om överfallet är ett faktum.
Här är två viktiga punkter som Paula nämner i sitt inlägg, men gå gärna in och läs det i sin helhet. Förhoppningvis kommer ingen av oss att någonsin behöva försvara oss på det här sättet, men det är ju bättre att vara för mycket förberedd än inte förberedd alls, eller hur?

• Skapa en medvetenhet kring din omgivning. Titta upp och håll koll vad som finns runt om kring dig. Ha inte hörlurar i, bort med telefon och bär inte en luva. Det försämrar din sikt. Välj upplysta vägar och platser där människor är i rörelse.
• Skrik, skada, gör motstånd och DRA. Sluta aldrig att göra motstånd och skrika. Att göra motstånd visar att man har bättre chans att också återhämta sig psykiskt efter ett överfall, visar statistiken på.

Har ni tagit någon självförsvarskurs?
Och har ni – hemska tanke – någonsin behövt använda självförsvar?

När jag förra helgen skrev om att jag under söndagen knep lite egentid med träning och brunch ihop med vänner hade Hugo en skridskodejt med hans vän och tjejerna.

Även denna vecka har Hugo varit iväg på jobb i ett par dygn, och nästa vecka sticker han till Finland. Clean exploderar just nu, och det är något alla i familjen kämpar och stöttar varandra för. Men jag är inte ensamstående. Vi är två. När Hugo är borta finns jag kvar. Med ett eget arbete, med ansvar över hem, barn, vardag, aktiviteter och sysslor.

Jag trivs med tillvaron men ser till att tanka energi för att orka styra skeppet under perioder som dessa. Är det konstigt? Att när den andra parten är hemma också prioritera sig själv genom att fånga upp andra relationer? // Paula Rosas

Det här är ett ämne som jag tycker är riktigt intressant, men även lite svårt att diskutera med människor som aldrig varit i samma situation eller i alla fall en liknande situation.
Ponera att Paula aldrig laddar sina batterier, aldrig ger sig själv tid eller uppmärksamhet utan alltid, alltid, alltid sätter alla andra och deras behov framför sig själv så att Hugo kan satsa på sitt företag medan hon tar hand om allt annat.
Om hon inte ger sig själv tid att ladda batterierna så kommer hon krascha, och det tror jag är sant för de flesta relationer där den ena parten drar ett tyngre lass för tillfället.
Hur ska Paula på bästa sätt kunna ta hand om sina barn eller stötta sin man om hon kraschar av att ha ignorerat sina egna behov och sitt välbefinnande på tok för länge?

Att ta hand om sig själv är det bästa sättet att ta hand om sina nära och kära, och detsamma gäller självklart även åt det andra hållet.
Man är ju ett team, eller det är vi i alla fall i vår familj och så verkar det vara även för Hugo och Paula.
Den dagen Paula arbetar mot ett mål som kräver mycket av hennes tid så är jag säker på att Hugo kommer åta sig rollen som Paula har nu.
Så vida inte Hugo har några synpunkter på Paulas behov av egentid så tror jag skribenten bakom kommentaren här ovan kan vara lugn.
Paula väljer inte bort sin familj.

Vad har ni för erfarenhet av det här?
Några tips? Eller anti-tips? Saker man kan undvika?

Kör! 🙂

Kan man skilja sak från person?
Den här återkommande frågeställningen..
Igår diskuterade vi utifrån perspektivet att någon man älskar begått ett hemskt brott, säg mördat någon.
Kan man då fortfarande älska den personen, samtidigt som man tar avstånd från det hemska brott hen gjort sig skyldig till?

Jag har nämligen stött på en liknande situation, fast utan brottslighet då.
Paula visar upp Katrin Zytomierskas träningskläder på bloggen och skriver att de sitter som en smäck. Jag skulle gissa på att de kommit som ett pressutskick då Paula poängterar att det inte rör sig om ett samarbete utan hennes genuint vilja att visa upp någonting hon verkligen tycker om.

Så här låter en fråga från bloggen:

”Tråkigt att du stödjer en sådan negativ person som Katrin Zytomierska när hon har pratat illa om metoo-rörelsen och ser ner på människor som har en annan kroppstyp än hon själv.”

Det här är Paulas svar, något komprimerat:

I mitt tycke så kan man gilla något någon annan gör utan att stå bakom allt hen sagt och gjort. Hon är bra på att väcka känslor, framföra sina tankar och vi tycker olika om mycket.

Jag tycker hon gjort kläderna bra. Om jag inte hade gillat dem genuint hade jag aldrig lagt upp något. Jag tycker man ska kunna lyfta bra saker medmänniskor gör och inte bojkotta alla som agerar eller tänker annorlunda än en själv.

Jag tycker till exempel också att Katrin gör en grym granola som är min favorit i hyllan (men som helt ärligt inte får följa med hem så ofta då jag tycker den är lite väl pricey ?).

Men det betyder inte att jag ställer mig bakom exempelvis hennes uttalande om kroppar, bantning eller liknande. Det måste gå att särskilja enligt mig. //Paula

Det känns som att man bara går i cirklar med den här diskussionen, även om den skiljer sig från hur diskussionerna kring herrarna här under brukar låta.
Principen är dock densamma.

– Roman Polański
– Woody Allen
– Michael Jackson
– R Kelly

Det ska bli spännande att se hur Hollywood ställer sig till Harvey Weinstein efter allt som varit?
Blir det klappar på axeln och ett ”nu drar vi ett streck över detta” eller kommer han aldrig mer få vistas i finrummet och frottera sig med filmstjärnorna.
Hoppas han har långkalsongerna på sig för jag anar att han kommer få stå där ute i kylan ett bra tag, kanske resten av livet.