Paula:

Jag fick en kommentar om att åsikter som hävdar att bulimi inte är en psykisk sjukdom inte släpps igenom hos Paula och bestämde mig för att läsa hennes inlägg om ätstörningar.

Så här skriver hjärnfonden om just ätstörningar:

Ätstörningar är en grupp allvarliga psykiatriska sjukdomar som präglas av ihållande problematik med födointaget. Detta är ofta kombinerat med en onormal strävan att gå ner i vikt, samt tankar som upptas av vikt och kroppsform. De mest kända ätstörningarna är Anorexia Nervosa och Bulimia Nervosa, medan de vanligast förekommande är så kallade atypiska ätstörningar.

Att sedan sitta och jämföra olika typer av diagnoser och sjukdomar tycker jag tar bort ifrån Paulas faktiskt väldigt viktiga inlägg.
Man ska inte jämföra äpplen och päron bara för att de ligger i samma fruktskål.
Jag tror att många tjejer – även de som inte haft en ätstörning – oroar sig över hur kroppen kan komma att förändras av en graviditet och att vara så ärlig som Paula faktiskt är här tycker jag är SÅ bra!

Det blir en kontrast till alla de fluffiga mammabloggar som jag ofta petar lite på där allting verkar vara harmoniskt, idylliskt och utan motgångar och även Paulas blogg har granskats rejält på de punkten.

Under graviditeten med Molly var jag stolt över mig själv. Jag var så orolig över hur jag skulle reagera över en viktuppgång och kosthållningen. Att det sjuka skulle komma tillbaka. Det var nog därför som jag bara gav mig f*n på att börja träna direkt efter förlossningen. Nu var jag mamma och ville vara mitt bästa jag och inte välkomna ovanor.

Jag önskar att jag hade vågat erkänna min ätstörning för mig själv innan det hann gå så långt. Jag förminskade det hela tiden och tänkte att det inte var så farligt. För att få hjälp att bryta den onda cirkeln, vad hade jag kunnat tänkas göra?

– Gå till skolsköterskan för att få prata om detta innan jag berättade för familjen

– Hört av mig till BUP eller en ungdomsmottagning.

– Pratat med en vuxen som jag kände förtroende för

– Gått till vårdcentralen

//Paula