Om du har möjlighet så rekommenderar jag att lyssna på den här låten medan du läser inlägget.

Sandra Beijer har nämligen köpt en ny väska från Gucci, som hon gör en klassisk ”unboxing” på samtidigt som hon listar alla andra designväskor hon har i sitt ”väsksstall”.
Ja, kan man ha en doftgarderob så kan man ha ett ”väskstall”, frågor på det?

Sandra har alltså köpt en orange Gucci Aphrodite, som jag tyckte var väldigt fin, men så älskar jag orange också!
Hon skriver att hennes väskgarderob – förlåt, men ”väskstall” är SÅ mycket bättre – har saknat en väska med kort handtag. Alltså en väska som inte är en crossbodybag.
Hon kallar det kort och gott för en partyväska och denna partyväska går i runda slängar på omkring 17 600 sek (€1500).

2015 köpte Sandra en väska från Moschinos ”Barbie Bag” – eller ”ikoniska Barbiekollektion” som hon kallar den i ett inlägg från 2021.

Så knäpp och fin! Hade den här och där när det passade med en rosa Barbieväska : ) Sålde den för ett par år sedan till en bloggläsare som skickade ett mail att hon inte kunde sluta tänka på den och kanske skulle dö utan den. // Sandra Beijer

Jag undrar om hon ångrar sig nu när Barbie minst sagt är på tapeten igen?

Dags för den andra och sista delen i berättelser om era föräldrar. Jag frågade i bloggens fb-gruppför några veckor sedan om bilder och berättelser om allas föräldrar som unga. Del 1 hittar du här.
Och del 2 kommer…
…nu: // Sandra Beijer

Sandra Beijers Facebookgrupp ”925” är, enligt vissas utsago, en av de trevligaste platserna att befinna sig på på Facebook, men det är allt annat än enkelt att få gå med.
Enligt gruppen sida släpper de in ett par hundra medlemmar om året, och ansökningstiden att gå med i gruppen är runt ett år.
Nu har i alla fall Sandra skrivit inlägg om historier som medlemmarna delat om sina föräldrar och det är så himla trevlig läsning.
Våra föräldrar och mor/farföräldrar är sådana skatter som vi riskerar att tappa bort, till det är för sent att göra någonting åt det så jag uppskattade det här inlägget något enormt.
Det finns än så länge en del 1 och en del 2. 🙂

Hoppas ni uppskattar det lika mycket som jag gjorde. ❤️

Det har uppstått lite av en diskussion i Sandra Beijers kommentarsfält.
Sandra beskriver alla saker hon har i sin handväska, och en av dem är en påse sockerfritt godis.
Först skriver en person att det är ”intressant” att äta sockerfritt om man inte har diabetes, och efter att ha fått en del mothugg så broderar samma person ut sin åsikt litem, och helt plötsligt är det inte bara ”intressant” att äta sockerfritt, utan nu är det istället ”tragiskt” att tycka att sockerfritt godis är gott.
Jag gissar att den här personen inte testat så där jättemånga sockerfria godisar. Den här – från samma märke som Sandras godis – hamnar på plats två efter Djungelvrål, och den är sockerfri. SÅ GOD!!!

Hur kan det vara någonting negativt att välja ett sockerfritt alternativ, om man tycker att det är svingott? Hur kan man bli så upprörd över det, och komma fram till att man tycker att det är tragiskt?
Jag tycker nästan det är lite tragiskt att tycka att det är tragiskt med sockerfritt godis.
Jag väljer inte godis utifrån hur mycket socker det innehåller. Godis är godis liksom…
Det är lite som att välja morötter istället för pommes på McDonalds, när jag egentligen vill ha pommes. Vill jag äta nyttigt så kan jag äta någon annanstans än McDonalds, men vill jag äta McDonalds så kommer jag äta McDonaldsmat – all the way. Pommes och allt. Inga konstigheter.
Samma sak med godis. Jag väljer godis efter smak, snarare än innehåll, och hittar jag ett sockerfritt godis som råkar vara asgott, då kommer jag gladeligen äta det.
Tänk att man kan vara ”tragisk” baserat på vilket godis man äter?
Är ni tragiska eller hur väljer ni godis? 🙂