Jag är absolut en person som gärna ”passar på”. Jag tror det handlar om att vilja vara effektiv, spara tid och slå två flugor i en smäll, samtidigt som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med min insparade tid.
Det är ju inte som att jag kan trycka ner den i en burk att plocka fram vid ett senare tillfälle.
Hur funkar du?
Passar du också väldigt gärna på!
Jag får ibland frågor om hur våra barn känner kring att vi har djur hemma som vi slaktar och äter. Men det har aldrig varit någon stor grej. Barnen är ju vana! Vi har haft grisar, höns och får och alla har vi med tiden slaktat och ätit upp. Det är klart att de inte tycker att det är roligt precis – och det tycker ju inte vi heller. Ändå är det ju precis sånt här kött man ska äta om man nu vill äta kött. Djur som haft det bra under hela sin levnad.
[…]Här ligger Snabbaste fåret i Ryssland.
En kär gammal vän som nu är ett fluffigt mjukt skinn som ena barnet bäddar sängen med när han ska sova. Varmt och gosigt. // Underbara Clara
Underbara Clara skriver om den senaste fårslakten och hur de äntligen fått hem djurskinnen efter att ha fått dem garvade.
Hon ser ingenting konstigt med att fortsätta kalla skinnen för de namn som fåren hade innan de slaktades. Hon menar att hennes barn är vana vid det, och poängterar att det väl ändå är djur som haft det bra under sin levnad som man vill äta, om man nu ska äta kött?
Det är ett ganska splittrat kommentarsfält under det här inlägget, där vissa av läsarna helt är med på noterna i det Clara skriver, medan andra tycker att det är hemskt.
En läsare skriver ”näää detta var för sjukt. tycker det är fel att äta all sorts kött, men detta är ju för sjukt!! typ när lammen tystnar-sjukt.” och jag undrar om hon var medvetet fyndig eller om det bara råkade bli så.
”När lammen tystnar-sjuk”… *fniss*
Vilken ringhörna ställer ni er i?
I Clara och Hannibal Lecters hörna eller hörnan, där det helt enkelt bara är hemskt att slakta och äta djur som man tidigare givit namn?
Jag har två tydliga ledord i hur jag förhåller mig till barnen. Ledorden är sådana där meningar jag mumlar för mig själv, oftast direkt efter att jag misslyckats med dem. Det jag mumlar är: Inga falska hot. Inga falska löften. Inte så originella ledord kanske men förvånansvärt svåra att efterleva.
[…]Att hota om straff långt fram i tiden för något som går snett nu – det funkar dåligt. Även för oss vuxna. Vi vet att rökning kan ge lungcancer och stillasittande kortar livslängden. Riktigt ruggiga hot och ändå fortsätter folk röka och sitta stilla. Vi vuxna med all vår intelligens kan ju inte ens själva motivera oss med hot som ligger för långt fram i tiden. Så hur skulle det då kunna funka på ett barn? För vilka tiden dessutom är så abstrakt och obegriplig.
[…]Sedan har vi då det här med att aldrig inge falska löften. Sådana kan till exempel uppstå för att man i stunden inte vill / orkar göra barnet besviken och därför skjuter upp avgörandet på framtiden.
Falska löften har en tendens att komma tillbaka som en boomerang och varje gång ge mer och mer dåligt samvete och behov av att kompensera.
[…]Jag minns så väl hugget i hjärtat efter att jag misslyckats att infria ännu ett löfte och min ena son med förtvivlan i rösten skrek Du bara lovar och lovar men du håller ju aldrig! Och han hade rätt. Istället för att ta det initiala obehaget och direkt säga – Vet du, jag önskar att jag kunde säga ja nu men jag är för trött – sköt jag avgörandet på framtiden.
[…]Det här med att inte ge falska löften har jag övat massor på. Och blivit så bra på att samma barn som tidigare skällde på mig för att jag lovade och aldrig höll – i somras argt utbrast MEN DU LOVAR JU INGENTING?! DU HAR INTE LOVAT NÅGOT PÅ EN HEL VECKA! Varpå jag var tvungen att skratta lite för mig själv. Eftersom jag visserligen inte lovat något på en hel vecka – men däremot infriat och ställt upp på massor av barnens önskningar och förslag. Så nu är jag den löfteslösa mamman som inte lovar utan bara gör. Och det kanske också är ett problem, men det är i alla fall ett som jag kan leva med. // Underbara Clara
Det här inlägget av Underbara Clara är bara SÅ bra!
Här ovan ser ni några korta sammanfattande rader från inlägget, men skulle helst vilja copy/paste’a det i sin helhet eftersom en sammanfattning inte gör texten rättvis.
Jag undrar om det finns någon enda vuxen med barn i sin närhet – föräldrar, släktingar, vänner till familjen – som inte gått i någon av dessa fällor?
Hand upp i så fall så kommer jag skicka dig en ”gyllene hetsätarkatt” som pris.
Det är lite som med KBT – långsiktiga och kortsiktiga konsekvenser.
Det som känns som den enkla vägen ut för stunden, är det som i det långa loppet riskerar att komma tillbaka och bita dig i arslet.
Jag håller så mycket med Clara i det hon skriver.
Vi har köpt ett äldre hus och det skulle aldrig falla oss in att blåsa ur det för att sedan fylla det med marmor och fejk-stukatur.
Jag älskar mina saker och tar väl hand om dem. Oftast. Eller ja, för det mesta, men jag ska bli ännu bättre på att älska mina kläder lite mer än jag gör nu.
Kanske att köpa några få plagg av bättre kvalité istället för att frossa i ”fast fashion” kan hjälpa till där?
Hur ser du på det här?
Är du Team Clara & CamCam eller Team Blåsut?