Hund och/eller katt i sängen?

https://www.instagram.com/p/BnVRyGXAx2q/?utm_source=ig_web_copy_link

Katt i sängen? Hund i sängen? Samma sak eller inte? Är en hund i sängen samma sak som en katt i sängen på samma sätt som en bläckfisk inte är någonting annat än en blöt spindel?
På grund av att en viss svart och sammetsklädd bowlingkägla vid namn Tjocka Hetsätarkatten väcker en vid halv fem eftersom han håller på att svääääälta ihjäl så får missarna inte sova hos oss, men de får gärna ligga och gosa med mig i sängen både innan och efter.
Nu är ju de ganska så pälslösa katter som inte sätter sin tass ute om det är under 20 grader så grusintaget till sängen är minimalt – annars är det min största anledning till att inte vilja ha djur i sängen.
Grus. Smulor. Grejs. Huuuu!

Jag förvandlas av någon anledning till Prinsessan på Ärten så fort jag glider ner mellan lakanen men det kan jag väl knappast vara ensam om?
Jag kan knappt sova i samma säng som mig själv när jag gjort en foot mask och huden börjar lossna under natten.
Då blir det uppsamlingsstrumporna på och den lilla handdammsugaren redo.
Jag är nog lite störd ändå?…

 

The power of influencing

Unga kvinnor är tongivande, de tar plats, de vågar ha en åsikt och de backar upp varandra.

Men hur mycket pratar man om allt det här positiva? Nästan ingenting alls. Istället raljeras det över folkhögskolor och gymnasium som utbildar influencers. Folk har moralpanik och tycker att vi som jobbar med det här är vandrande reklampelare! Men låt oss bena ut det här lite. Vad gör en influencer? Jo den skriver, fotar och filmar. Gör reklam och kanske också en pod. Att skriv, fota, filma, jobba med reklam och göra radio är traditionellt respekterade yrken. Men här kommer nu en generation unga tjejer som inte väntar på att en redaktör, producent eller regissör säger att de duger. Nej, de snickrar en egen scen och ställer sig på den. Lockar till sig en egen publik. Och folk förfäras eftersom de tycker att det som avhandlas där är tjejgrejer, tjafs och ytligheter.//UnderbaraClara

Jag håller med Clara till 100%. Det är jättehäftigt att unga kvinnor tar för sig, snickrar sin egen scen och skapar sina egna karriärer utan att vänta på att bli efterfrågade av någon tongivande chef som allt som oftast är en man.
Jag älskar att de tar plats, tar för sig och skapar sina egna plattformar, men det är vad de gör, eller snarare inte gör med dessa plattformar som jag är ytterst kritisk till.

Istället för att använda dem till att lyfta fram och synliggöra människors olikheter så gör de sitt allra bästa för att vara så schablonmässigt klichéartade som möjligt. 
I allt från identiskt inredda lägenheter och likadana designväskor till exakt samma poser och outfitbilder fotade i ett och samma marmorklätt badrum så verkar de sträva mot att vara så lika varandra som möjligt och individualismen har helt plötsligt marginaliserats till vilken svindyr axelrem man väljer till sin Fendiväska eller om man äter ostron på Sturehof eller om man vågar sticka ut hakan och beställa en skaldjursplatå.
Konsumtion, konsumtion, konsumtion….

Istället för att använda sina plattformar till att visa upp alla sidor av livet och hur det är okej att vara som man är och må som man mår, även om det är att man är glad, ledsen, deppig, osminkad, skitig i håret, mens-svullen eller en blandning av alltihop så erbjuder de sina följare en perfekt och polerad fasad som de presenterar som verkligheten, när sanningen är den att deras egentliga verklighet förmodligen inte skiljer sig så himla mycket från din och min.
Tänk om fler stora influencers kunde öppna upp och dela med sig av alla sidorna av livet? Och då menar jag inte att lägga upp en bild med dramatiska skuggor och filter på sitt gråtande ansikte för att visa upp en mer sårbar sida av sig själv eller posta bilder när de spexigt försöker göra sig så fula som möjligt.
Jag menar det här…

Det här är två skärmdumpar från en och samma filmsnutt men med lite olika utseende.
Båda bilderna är helt normala och de flesta av oss har med största sannolikhet både celluliter och stretchmarks på våra kroppar.
Problemet blir när man endast matas med bilder som den till höger och låter den diktera var som är verklighet. Allt annat som inte är perfektion väljs bort och ratas till förmån för den där enda bilden i en serie på 30 där huden på baksida lår var som allra slätast.

Om unga tjejer – och killar med för den delen – aldrig får se någonting annat än de absolut mest felfria bilderna på influencerna så kommer de till slut tro att dessa bilder faktiskt är normen, som visar en vardag och som representerar livet. Den bästa bilden i en serie på 30 bilder som fixats och filtrerats enligt konstens alla regler ska helt plötsligt representera ”vanligt, normalt, vardagen och verkligheten” för dessa unga tjejer och killar.
Hur tror ni då de kommer reagera när de plötsligt får se en bild på sig själva som den till vänster här ovan?
Med skräck, fasa, skuldbeläggande och självförakt för att de är så långt ifrån hur man ”ska se ut” enligt det de lärt sig på sociala medier.
De har nämligen ingen aning om att deras förebilder också kan se ut så där på bild och att det är helt normalt eftersom de aldrig får se någonting annat än perfektion.

Det är vad jag vill se mer av på sociala medier!
Givetvis finns det influencers som visar upp andra saker än den här blanka, klonade ytan och som vill diskutera kring ämnen som politik, feminism, ekonomi, företagsamhet, entreprenörskap och kanske till konst och musik.
De finns, men är oftast lite äldre och inte lika enkla att tugga i sig som en hårförlängd bloggtjej i de senaste plaggen från Chiquelle som pratar om sin nya naglar medan hon poserar mot en husvägg samtidigt som hon pillar på sina nya skor från Isabelle Marant och försöker få till det där mellanrummen mellan låren som DennisM sagt att man ska ha för att inte vara tjock.

Det ena behöver inte utesluta det andra, utan jag önskar bara att dessa tjejer med sina enorma plattformar insåg vilken makt och vilka möjligheter de har att på riktigt påverka nästa generation kvinnor på fler sätt än att bara styra dem mot en specifik nyans på läppglans. 

Ni har redan makten.
Använd den!

Ska man triggervarna för triggervarningar?

Förra veckan skrev UnderbaraClara en krönika som publicerades i tidningen Expressen och som berörde fenomenet ”triggervarningar” – alltså att varna läsarna innan de läser en text, tittar på en bild eller startar en video att de kan komma att exponeras för saker som kan väcka obehag.
I den ena ringhörnan står Clara och hävdar att ”problemet är att vi lever i en tid där vi inte vill ta ansvar – bara utkräva det av andra. Och hon är rädd att vi uppfostrat en generation människor till att bli offer för omständigheterna”, medan vi i den andra hörnan hittar människor som anser att Clara raljerar och har HELT fel i det hon skriver. En läsare sammanfattar det med orden ”Den där krönikan tycker jag är trams, så otroligt okunnig men ändå så stöddig. Du har helt missuppfattat triggervarning, men sätter dig på en riktigt hög häst och raljerar för fulla muggar.”

Med risk för att framstå som att jag vill lägga mig i ett badkar fyllt till brädden med mellanmjölk så kan jag förstå vad Clara menar, samtidigt som jag även håller med hennes antagonister.
Jag tycker absolut att det finns tillfällen då en triggervarning är på sin plats, samtidigt som jag ställer mig undrande till vart man i så fall ska dra gränsen? Vad ska triggervarnas och vad ska inte triggervarnas?

Jag fick en kommentar på det här inlägget från en läsare som ville att jag skulle inleda inlägget med en triggervarning eftersom hon mådde så dåligt av åsynen av köttbullar.
Seriöst eller inte så finns det säkert någon annan där ute som blir triggad av köttbullar, eller pärmar, eller hårklämmor, eller utedass, eller tops, eller båtar, eller papperskorgar eller snödrivor, eller….

Förstår ni problematiken? 
För att försäkra mig om att inte uppröra en enda av mina läsare så skulle jag behöva triggervarna mer eller mindre varenda inlägg jag publicerar, vilket skulle leda till att triggervarningen blev meningslös.
Då skulle jag behöva triggervarna för triggervarningen eftersom diskussioner om triggervarningar verkar trigga vissa människor.

Så hur ska man göra? Ska man ta fram någon typ av generell lista där de vanligaste ämnena står med och använda den som en guide för vad som ska få en triggervarning – lite som amerikanarna gjort inom musik? De har valt ut vissa ord som inte får förekomma på radio eller tv och som ersätts med ett ”piiiip”. Det finns säkert människor där ute som anser andra ord vara betydligt värre än att sjunga ”fuck”, men vad skulle hända om man censurerade deras ord? Då skulle man ju behöva censurera alla andras ord också, och då skulle det inte finnas någon text kvar alls utan låten skulle istället bestå av ett enda långt ”pip”. Så man har valt ut de vanligaste orden som gemene man kan tänkas reagera på, och så kanske man måste göra med triggervarningar också?

Ha en omröstning.
Vilka ämnen är det som gör flest människor obekväma och illa till mods?
Gör en lista, använd den som en mall och hänvisa till den om någon blir arg för att det inte triggervarnats för exempelvis tops då någons mormors blev mer eller mindre döv i en topsolycka där topsen stacks in på tok för långt i örat.

Alla vi som arbetar med media har ett ansvar gentemot våra läsare i det vi publicerar – vare sig vi vill eller inte – men vi kan omöjligt ta ansvar för ALLA känslor som kan tänkas väckas av det vi publicerar eftersom vi inte kan veta vad som föregår inom var och en av dem.
Vi får använda sunt förnuft i hur vi presenterar vårt arbete, samtidigt som läsarna i sin tur behöver kunna reflektera över sina egna reaktioner.
Är det här något som generellt upprör mängder med människor och som givetvis borde ha en triggervarning, eller är det något som egentligen inte är upprörande för någon annan än mig pga en personlig tragedi?
Dina känslor är fortfarande äkta och ska tas på allvar av din omgivning, men du kan inte kräva en totalcensur eller triggervarning från omvärlden bara för att du berörs illa av just detta.
Det är helt orimligt och skulle vara början till slutet för all typ av publicerad media.

Det är nämligen det enda sättet att helgardera att ingen enda människa någonsin blir triggad.
Vill vi ha det så?

Kallar Underbara Clara sina läsare för grisar?

UnderbaraClara:

Ett önskemål från min läsarundersökning var att återinföra kategorin Dagens Citat. Så det kommer jag göra. Inte varje dag – men då och då. Först ut:

I learned long ago, never to wrestle with a pig. You get dirty, and besides, the pig likes it.  George Bernard Shaw

Detta påminner jag mig ofta om när jag stöter på någon av världens alla grisar. Det är frestande att sänka sig till samma låga nivå och ibland får jag sitta på händerna för att inte provoceras till en brottningsmatch med svinet.

Men så minns jag att den som blir gladast av det är grisen själv. Så jag gör klokast i att låta bli och istället tänka ut en strategi som bättre tjänar mina syften.

Som en bultpistol i trynet.

Givetvis bildligt talat.//Clara

Det verkar ha slagit lite slint i huvudet på UnderbaraClara efter att hon fick ta emot kritik för sitt inlägg om kroppsförvandlande underkläder.
Hon vägrar rabiat ta in och ta till sig läsarnas åsikter – trots att många av kommentarerna var både välskrivna och sakliga.
Nix, nope, nej!
”Jag – UnderbaraClara har rätt och ni alla har fel” verkar vara lite den linje hon är inne på.

Därför är det väl föga förvånande att hennes senaste inlägg gå i samma ton och anda där hon publicerar citatet här ovan av Bernard Shaw som ytterligare ett sätt att förminska sina läsare och framhäva sin egen förträfflighet.
Läsarna är inget annat än grisar som gillar att vältra sig i lera och dy, och hon gör bättre i skjuta dem i trynet med en bultpistol än att dras med – så tolkar i alla fall jag hennes inlägg.
Själv låtsas hon som att det regnar när frågan ställs bland kommentarerna men man behöver knappast vara varken Einstein eller Stephen Hawkins för att förstå vad Clara vill ha sagt med sitt citat.
Jag önskar mest att hon haft stake nog i sig att stå för att hon tycker så än att försöka besvara frågan med ett fråga för att slippa kommentera den.

Men det är ju skönt att veta hur Clara ser på sina läsare som inte enbart klappar henne medhårs och baxar upp henne på en piedestal. Man blir nämligen inte så smidig i varken spanx eller korsett så en hjälpande hand är lite av en nödvändighet.

Med handen på hjärtat så är jag nog hellre en ifrågasättande gris än en kvinna som får andra människor att känna att de inte duger som de är och att de kanske också borde försöka få en smalare midja och mindre dallriga lår med hjälp av obekväma kroppsstrumpor och korsetter eftersom man då är ”riktigt fin” (Citat UnderbaraClara).

Tack för tips!