Det utseendet är förstås väldigt vackert. Symmetriskt, lent, rent. Kardashian eller Bianca-kompatibelt. Kvinnor ser ut som vandrande instagramfilter. Vrålsnygga människor som dessutom pratar explicit om sex och ständigt anspelar på sex i sin mediepersona. Men som utifrån nästan uppfattas som asexuella. För när det är så enormt välgroomat, kontrollerat och fixat – ja då förstår man att här levs livet framförallt för att tukta kroppen – inte njuta av den. Det är Barbie & Ken-estetik. Tar man av dem underbyxorna så är det slät formgjuten plast där nere.
[…]

Vem hinner njuta av sin kropp när man har fullt upp med att tukta den? // Underbara Clara

Underbara Clara har skrivit ett väldigt intressant och huvudet på spiken-inlägg om dagens utseendehets, poseringspandemi och SVTs nya serie ”Händelser vid vattnet” och om hur hon känner igen den obrydda estetiken från fotoalbumen med sina föräldrar som unga. Hon skriver att hennes mamma inte verkade använda ett spår av smink och definitivt inte bh. Inte rakade hon sig heller. Att hon på bilderna ser ut att vara sig själv. Att hon inte poserar.
Clara tycker hela serien ”osar sex”, men inte på det där perfekt glossiga sättet utan synliga rynkor eller plitor. Tvärtom faktiskt.
Huvudrollsinnehavaren – som spelas av Asta August – är osminkad, går utan bh, har långt utsläppt hår som ibland är ganska stripigt. Hon har oansat könshår, svart hår under armarna och på benen.
Clara beskriver henne som att hon ser verklig ut. Som en ”hyfsat vanlig kvinna”. Och hon är HET! Och så vacker, för att hon är på riktigt och inte självmedvetet kontrollerar varje min och blick framför kameran – så som nästan alla kända kvinnor och män gör idag.
Clara kommer med många bra analyser i sin text, som jag varmt kan rekommendera.

I tonåren var ju självmedvetna spännisar det töntigaste som fanns. Idag är vi spännisar allihopa. Och det verkar dessutom funka dåligt för oss. För trots att vi blir mer och med bildsköna och “perfekta” har vi svenskar allt mindre sex. Vi vaxar, gör fillers, förlänger och förstorar. Samtidigt sinar lusten. För vem hinner njuta av sin kropp när man har fullt upp med att tukta den? // Underbara Clara

Huvudet på spiken säger jag.
Vad säger du?

Tack för tips!

Men nu är vi alltså över puckeln. Och jag vet att nästa fas strax inträder. Från mitten av april tills mitten av juni går jag in i ett närmast maniskt tillstånd. Det är samma sak varje vår. Jag är ute och gräver i rabatterna till midnatt. Vaknar vid fem och går ut och lyssnar på fågelsången. Kånkar krukor och skrubbar utemöbler och tar en långpromenad när klockan redan hunnit bli elva på kvällen. Stegräknaren visar 123 000 steg på en vecka när den prilliga våreuforin slår klorna i mig. Jag följer lyckligt med. Under en kort period varje år får jag vara koko i bollen med en energi som nästan ger klåda. Och inte förrän vi är en bra bit in i sommaren klingar det av och ersätts av en loj och däst sysslolöshet. Som också har sin charm. // Underbara Clara

Underbara Clara har skrivit ett inlägg om sina känslor för den snart analkande våren. Om hur on tagit sig igenom de mörka ”oxveckorna” som infinner sig efter jul, genom att använda sig av samma metoder som som övar på i sin traumaterapi. ”Att inte försöka trycka undan jobbiga känslor – utan istället ge plats för dem i hela kroppen. Rentav välkomna dem”.
Det är så klart lättare sagt än gjort, men visst bli ni lite vårpeppiga av Claras inlägg?
Det blir jag…
Jag är i stan och poddar när ni läser det här, och har förhoppningsvis sneakers eller någonting annat ”vårigt” på fötterna.
Om asfalten är torr så är det vår, vare sig den är sopad eller inte!!

Jag måste kanske ta mig igenom snön som fortfarande ligger på den skuggiga tomten för att komma till den torra asfalten, men nu är det vår och så är bestämt, som Martin Dahlns fejk-morsa så vackert uttryckte det i Rålis efter VM-bronset 94.
Den som vet vet… (Hur många vet? Hand upp!)

Ibland läser jag ett inlägg och stannar upp efter ett tag för att skrolla tillbaka upp för att dubbelkolla att det verkligen inte satt en reklamidentifiering högst upp. 
Visst, det finns ju de som har noll koll och som eventuellt – om man har tur – skriver någonting om ett samarbete längst ner – men jag menar när man läser hon någon som man vet alltid följer marknadsföringslagen.
Som det här inlägget från Underbara Clara – om att bli en hjärnstark junior.
Hon skriver ett inlägg om Anders Hansens böcker, och hur de tagits fram även för barn. Hela inlägget handlar om dessa böcker och skrivs på ett sådant sätt att det verkligen kändes som reklam. Jag antar att det beror på att influencers generellt inte skulle spendera ett helt inlägg på att skriva analyserande och intressant om böcker utan att få någonting för det.
Det verkar Underbara Clara ha gjort här, och jag skriver så eftersom hon alltid är extremt noga med att reklamidentifiera sina inlägg.
Gå gärna in och läs det, och låtsas som att du inte läst det här inlägget först.
Håller ni med?

Vems eller vilka inlägg brukar du få den här känslan av?
Jag brukar även få den av Bingo Rimérs inlägg, men där tror jag min reklamklocka ofta klämtar korrekt, för hos honom finns en del att önska vad gäller just reklamidentifiering av inlägg.

Visa det här inlägget på Instagram

För efter att ha tränat regelbundet i snart tre år borde väl den där motviljan gå över någon gång? Varför ska det vara så svårt? Men så pratade jag med min man som tränat mycket och regelbundet ända sedan tonåren. När gick det över för honom?
– Det har aldrig gått över, säger han. Och menar att det tjugo år senare känns motigt 90 procent av gångerna han ska träna.

Det är ju statistik som kan få en att gråta. Men det gör mig konstigt nog också upplyft. // Underbara Clara

Det som Clara skriver om i sitt inlägg om träning, om motståndet precis innan man ska sätta igång, kan jag sannerligen identifiera mig med.
När jag tränade inför tjejmilen så undrade jag ofta när den där känslan av att vara viktlös och flyga fram och som alla pratar om, skulle infinna sig.
Mitt svar: Aldrig.
Det kändes enbart tungt, trots att jag kunde springa en hel mil. Att jag sedan har löptekniken av en halt elefant hjälper givetvis inte till, men ändå…. Det går lite lättare på spinning, men absolut inte lätt. Åh nej…

Så jag gör det för att må bättre, för att få ner min puls,för att sova bättre och för att jag med säkerhet vet hur ont jag får av inaktivtet och det duger för mig. Jag har accepterat att jag aldrig kommer anta formen av en gasell som ”boing boing:ar” fram över savannen. 🙂

Hur är det med dig?
Team Clara och Camilla eller Team Gasell?