John och Johan är papporna bakom de sociala medierna ”Pappa pappa dotter” där de publicerar material från sitt liv och sin familj, som gick från två, till tre, till slutligen fyra medlemmar.
Det är svårt att skriva om dem utan att ta upp faktumet att de exponerar sina barn väldigt mycket, på ett sätt som senare tid lyfts fram som problematiskt, då barns rätt till integritet bör vara starkare än en förälders rätt att exponera barnet.
Detta är dock inte vad det här inlägget kommer att handla om. Det finns massor av tid och andra tillfällen att avhandla det på.

Det jag däremot vill lyfta fram är deras medverkan i Liberos serie ”Gravid vecka för vecka” där de svarar på en fråga och berättar om sin inställning till att använda sig av en surrogatmamma för att få biologiska barn.
Hur biologi inte är nödvändigt för att man ska kunna känna kärlek och älska en annan person, någonting som John vet en del om eftersom han är adopterad.
Sättet de pratar om det är så fint och känns så självklart, och därför väljer jag att uppmärksamma det i det här inlägget.
Runt 21 minuter in i videon får paret den frågan, som får ett nekande svar.

Det finns så många barn runt om i världen som faktiskt redan finns, som har blivit till och som behöver ett kärleksfullt och tryggt hem att få växa upp i, och ska vi då, som rent biologiskt inte kan få barn, ingen av oss kan ju bli gravid.
Varför ska vi då använda en surrogatmamma för att få ett barn bara för att det skulle vara likt oss? Det är inte viktigt!
För mig finns det inte en chans i världen att jag skulle sätta ett barn till världen, bara för att det ska vara ett biologiskt barn, när det för mig – vilket har bevisats, både för mina föräldrar och mig och för mig och mina döttrar, att det betyder absolut ingenting.
Att älska någon som man inte delar biologi med själv, det är ju det vi gör hela tiden. Johan och jag delar inte heller biologi och man älskar ju precis vem man vill, och man kan bilda familj med precis vem man vill, så varför ska man envisas med att skapa barn när det redan finns barn.

Det är en sak om någon väldigt gärna vill bli gravid, och faktiskt känner att det är en önskan i livet, då är det en helt annan sak, men då är det ju heller inte frågan om en surrogatmamma utan då är det kanske en insemination, men det är en helt annan sak.
För mig, att köpa ett barn den vägen och låna någons kropp som då ska bära det här barnet. Det är inte för mig. // John och Johan

Jag är förmodligen sist i världen att upptäcka att Johan pratar skånska. 🙂
Det har gått mig helt förbi och då delar vi ändå samma skorrande men ack så charmiga ”r”.