Jag vet inte om det är en ren slump, men efter att Sandra Beijers syn på sin graviditet, barnet i magen och föräldraskapet som stort uppmärksammats, bland annat i hennes intervju i ”Motherhood” så känns det som att fler vågar prata om sina egna känslor kring föräldraskapet, som inte bara är guld och gröna skogar.
Kanske ser jag det bara nu för att ämnet är aktuellt? Kanske har hon fått fler att våga vara mer ärliga?

För mig kom inte föräldraskapet som en blixt från klar himmel när Dante föddes utan det liksom växer fram månad för månad. Saker händer i hans utveckling eller i vårt liv som får mig att utvecklas och se föräldraskapet på nya sätt.
Det är SJUKT häftigt att få uppleva tycker jag.

När “alla andra” sa att de visste precis vad de skulle göra när de blev föräldrar så kände jag inte alls igen mig i det. Och allt eftersom tiden går, står jag kvar som samma stora frågetecken. För mig är föräldraskapet en lång utmaning av att försöka förstå vad mitt barn behöver för att må så bra som möjligt. Ibland kommer jag att lyckas och ibland kommer jag att vara på fel spår. Hur mycket jag än försöker göra rätt kommer jag att göra fel för det är så föräldraskapets ekvation ser ut. Oavsett om jag inte kunde bota hans magont som bebis, skämmer ut honom inför hans kompisar som 8-åring eller inte vet hur jag ska hantera hans känslor när han kommer in i tonåren. // Michaela Forni

Jag tycker att det här inlägget av Michaela Forni var mycket läsvärt, även för mig som inte har några biologiska barn. 
Hon pratar om sina känslor för sonen Dante, men jag tror att hennes resonemang eller ”teori” går att applicera på det mesta i livet.
Graviditet, barn – biologiska eller bonus, familj, livspartner, vänskaper, yrkesval, hobbys.
Ja, i princip allt.
För vissa så känns vänner och vänskapsrelationer som någonting självklart, medan andra kämpar med att få grepp om det. Samma sak gäller i kärleksrelationer till en partner.
Man säger att ”är det lätt så är det rätt” men ibland så är det allt annat än lätt, oavsett hur rätt en relation kan verka.

Jag trodde att när man blev vuxen så skulle man ha koll på allt det där.
Någon som vet när detta tillstånd av full koll kan tänkas infinna sig?
Att ha full koll, kommer jag kanske få uppleva någon gång i livet, men klar?
Det tror jag aldrig att man blir.
Tror ni?