Varför göra en kopia på ett redan billigt original?

Jag förstår varför folk köper piratkopior av saker.
Man vill ha någonting man inte har råd med, och köper då en kopia och hoppas att ingen ska märka att det är just det – en kopia.

En ”billig” Rolexklocka kan man kanske få loss för drygt 100 000 kr, något som inte alla kan hosta upp på en eftermiddag, utan då köper man en kopia och SER lyxig ut, trots att man inte på något sätt faktiskt är det.
Det fattar jag!
Men VARFÖR skulle någon köpa en kopia på en Daniel Wellington-klocka som redan ÄR billig?
Visst, kopian är ännu billigare än originalet men VEM skulle vilja stoltsera med en klocka som inte ens i sitt original är något att stoltsera med?

Kan NÅGON förklara för mig???

Nu förstår jag varför Bonnier och Tailsweep inte ville att jag skulle få tag på Isabella Löwengrips statistik

Frida Boisen, Andreas Sandin och Daniel Troyse på Bonnier/Tailsweep

I april 2018 avslöjade jag att Isabella Löwengrip hade 260 000 unika besökare i veckan hos United Influencers, en siffra som är en bråkdel av de 1 500 000 hon själv konsekvent hävdat till media utan minsta bevis.

När Isabella fick sparken från United Influencers och flyttade sin blogg till Tailsweep så jag blev garanterad transparens gällande hennes statiskt från deras ”Head of Influencers”-  Daniel Troyse – som höll med mig om att det är SÅ viktigt för branschen.

Det var ingenting annat än en stor fet lögn och han slutade helt sonika att svara på mail om saken när jag fortsatte fråga.
Då skickade jag ett mail till en annan del av Bonnier för att se om de kunde hjälpa mig, något som resulterade i att det skickades ut ett massmail om att ingen, under några som helst omständigheter fick ge den till mig. Jag blev mer eller mindre svartlistad hos dem.

För ett tag sedan fick jag däremot tag i Tailsweeps totala siffra som visade att ALLA deras bloggar tillsammans har enligt den 690 000/unika besökare i veckan. Den siffran bekräftades till slut av Tailsweep/Bonnier till Mediepodden, men de vägrade fortfarande avslöja hur stor del av den siffran som kom från Isabellas blogg, och nu förstår jag varför..

Isabellas statistik är nämligen lägre NU än när hennes blogg låg hos United Influencers.
Då hade hon 260 000 unika besökare/veckan och enligt Tailsweeps egna material så har hon tappat drygt 60 000 av dem då siffran de presenterar för företag nu är 200 000 unika besökare/v.

Inte undra på att Bonnier och Tailsweep inte ville att jag skulle få tag på den!!
Det är ingenting annat än lögn och förbannad dikt!
Fy så pinsamt och oprofessionellt av det som ska vara ett av Sveriges största mediehus!!

Det må ta tid för mig ibland, men sanningen kommer alltid fram till slut. 
Alltid!

Anna Book tar farväl av sociala medier

Anna Book är den som satte gråtiga livesändningar på Periscope på kartan, och när Instagram kom med en liknande funktion så flyttade hon helt sonika över hela sin personlighet dit.
Vi har sett Anna skratta, gråta, sjunga, laga pulversås, dementera pulversås, morra på Arga Snickaren, byta bostad, byta offerkofta, betala tänder med tonfisk samt blockera och radera följare i samma skenande takt som Isabella Löwengrips trovärdighet försvinner , men nu är det alltså slut på det.

Anna skriver ett sista inlägg på sin blogg där hon förklarar anledningen till sitt beslut att lägga ner både blogg och Instagram:

Jag har funderat på detta länge, sedan i våras faktiskt och det har även med plattformen att göra. Det är så lätt att lova tungt, men som oftast så visar det sig att man istället håller tunt. Då bidrar det också till att man tappar inspirationen och lusten även på grund av sådana omständigheter förstår ni. Har haft hopp och en önskan om att inspirationen ska komma tillbaka, att jag ska få tillbaka lusten, eller rättare sagt att den skulle stärkas igen.

Men det har inte hänt, och jag vet inte om den kommer göra det heller. Har man varken lusten, inspirationen eller ens riktigt tiden. Så finner man heller inte orken, och då är det ju verkligen inte värt det. Så, jag KÄNNER helt enkelt inte för att dela med mig av mitt liv längre. Det har tagit stopp just nu. Och så är det bara med den saken. Rätt odramatiskt och okomplicerat ?// Anna Book

Jag tycker det är modigt att välja bort sociala medier, särskilt när man som Anna är en offentlig person.
Då ses det mer eller mindre som en självklarhet att man är aktiv på sociala medier och i alla fall har ett Instagramkonto att gratis kommunicera och marknadsföra nya projekt på.
Reklam och marknadsföring som tidigare kostade stora summor pengar, kan nu göras helt gratis på sociala medier så länge det finns ett konto kopplat till kändisen med mängder av följare.
Jag tror många offentliga människor inte ens vågar tänka tanken att inte finnas på sociala medier. Det ses som en sådan självklarhet, att de förmodligen inte ens reflekterar över om det här är någonting de mår bra eller inte.

Kanske rasslar Anna igång sitt konto när det vankas skivsläpp för att peta ut en liten reklambild eller två? Kanske gör hon det, eller så gör hon det inte?
Kostar det mer än vad det smakar så hoppas jag att Anna fortsätter vägra sociala medier som offentlig person och kanske bara har ett litet stängt konto för vänner och familj.
Det skulle jag förresten rekommendera alla i liknande situationer – att så vida man inte är tvungen, så tycker jag att man i mesta möjliga mån ska undvika situationer som kostar mer än de smakar för det är ingenting annat än bortkastad energi!

Bye bye Boken!
Farväl och på återseende!
Kanske ses vi någon gång i framtiden, i en himmel gjord för två?

Vad tycker ni om Isabellas bemötande av SvDs artiklar?

Några av uppgifterna som framkommer i granskningen är för mig kända sedan tidigare och som vi aktivt arbetat med att ändra på sedan en tid tillbaka. Andra är nya och det gör mig illa berörd
[…]

Givetvis måste jag rannsaka även mig själv och organisationen för att se var vi har fallerat. Jag är medveten om att jag de senaste åren inte varit lika närvarande och operativ i Löwengrip Beauty som tidigare. Dessutom ägs Löwengrip av två personer med individuella visioner om hur bolaget ska drivas och vad som är prioriterat i byggandet av bolaget. Bland annat genom att jaga tillväxt på bekostnad av arbetsmiljön. Här vet jag att medarbetare har hamnat i kläm och det är tydligt att styrningen från de ytterst ansvariga har brustit. //Isabellas Löwengrip

Igår publicerade SvD inte mindre än tre artiklar om Löwengrip Beauty, Löwengrip Invest, Isabella Löwengrip samt Pingis Hadenius som driver skönhetsföretaget tillsammans med Bella.
(HÄR kan du läsa inlägget om gårdagens tre artiklar om du missat den eller bara behöver fräscha upp minnet en smula.)
Både deras ledarskap som chefer och sättet de anställda tvingats arbeta på får svidande kritik. Fem st före detta anställda har anonymt pratat med SvDs journalister och som sig bör så fick Isabellas och Pingis en chans att bemöta innehåller i artikeln innan den publicerades.

Jag tolkar hennes uttalande om medarbetare i kläm som att hon vill lägga över skulden på Pingis då företaget tydligen inte drivits på det sätt Isabella vill, varför hon nu också verkar vilja köpa ut Pingis ur företaget
Som alltid med Isabella så tar jag hennes ärliga och personliga inlägg med en nypa salt, då de allt för ofta publicerats i ett rent strategiskt syfte för att gynna Isabella och dupera hennes läsare.
Men hon skriver åtminstone ett inlägg, vilket är mer än man kan säga om hennes kompanjon Pingis .

En sak som faktiskt imponerar lite på mig här är att Isabella inte skyller på någon av de före detta anställda, typ att de missförstått någonting eller överreagerat i pressade situationer.
Tvärt om faktiskt.. Isabella lägger sig platt och tar fullt ansvar för den smått katastrofala arbetsmiljö som SvD avslöjade. Mer om det HÄR!

Är hennes inlägg äkta?
Menar hon vad hon skriver i det?
Är det genuint?
Kanske? Vem vet?
Jag har ingen aning vad hon egentligen tyckte och tänkte där bakom spakarna när hon skrev sitt inlägg, (om hon nu ens skrivit det själv) och om du frågar mig så är det sekundärt i sammanhanget.
Efter att en sådan här artikel publicerats så finns det inte mycket kvar för Isabella att säga eller göra som inte riskerar att förvärra situationen ytterligare för sig själv, men det finns en sak och det är att göra exakt det Isabella gör här.
Lägga sig platt, ta på sig skulden och inte ens försöka förklara bort innehållet i artiklarna. Hade hon gjort det så hade det varit detsamma som att skriva under sin egen mediala avrättning.
Men visst – redan 2017 tyckte Isabella att de var något att skryta med, att anställda sprungit gråtandes ut från möten med henne. Det berättade hon för Martina Bonnier i en intervju med Damernas Värld.

Vad Isabella egentligen tycker och tänker om de tidigare anställdas uttalanden kan jag bara spekulera kring, men för mig är det sekundärt. Att utåt sett äga ansvaret för det som hänt och offentligt ta på sig skulden var det enda som inte skulle göra situationen värre för Isabella, och ta mig tusan… det var exakt det hon gjorde.

Hon erkänner offentligt att felet helt är hennes och Pingis och att inget ansvar ska läggas på de anställda, något jag tror kommer ha en helt avgörande betydelse för henne längre fram när hon ska försöka gå vidare från det här.

Vad säger ni?