Riktigt bra chefer är det bästa man kan ge sig själv i sitt arbetsliv. För mig har det inte handlat om att personen i fråga ska vara perfekt eller alltid göra rätt – utan att vi ska klicka, att vi ska kännas som ett team samt en stark känsla av att min chef verkligen tror på mig. Jag har haft tre såna chefer: Viktor Barth-Kron som rekryterade mig till Stureplan.se som 18-åring, Margret Atladottir som anställde mig som moderedaktör på Nöjesguiden när jag var 19 år och Staffan Ekbergsom jag jobbade med sida vid sida under mina år på Devote och Stampen (även han som rekryterade mig till Vice VD när jag var 22 år ung, snacka om att satsa på någon!).

Tre personer som jag kommer vara evigt tacksam över att ha haft i mitt liv och som är en stor del i min karriär och utveckling, både arbetsmässigt men på någon nivå även som människa.
[…] Kanske var Amanda (praktikant) anledningen till att jag tänkt mycket på chefer sen jag träffade Staffan i hissen igår. En gång var han min chef och idag är jag chef, med praktikanter i mitt bolag. Livet – det har sin märkliga gång på något vis. Häftigt är det. //Michaela Forni

Har ni som mål att bli chef? Eller är ni kanske chef över en massa anställda redan?
Jag avskyr att ha personalansvar. Jag har varit chef och det var ingenting för mig, jag är mer den där personen som gillar att sitta med mitt och grotta ner mig i saker.
Kanske var jag för ung? Kanske var det fel företag? Kanske hade jag på tok för lite erfarenhet av att vara chef?
För det är en sak jag verkligen lärt mig genom livet och olika arbetsplatser – och det är att bara för att någon är mest kunnig på en arbetsplats så betyder det på INTET vis att de är självskrivna chefer.
Oh no.
Det har jag erfarit den hårda vägen. 🙂

Varför verkar det som att alla vill bli chef?
Är det för att det betyder en högre lön?
Det är det naturliga steget för avancemang eller är det för att människor i grund och botten är lite maktgalna? 😉

Har ni förresten haft några sådana där guldchefer som Forni skriver om? </strong